grejjt

Min morfar föddes på nyårsafton för 85 år sedan. Vilken udda dag att födas på, vilken udda dag att lämna jordelivet på.

Det kom som en överaskning. Han led inte, tycktes inte ha ont. Mormor var med honom. Ena stunden var han vid liv, andra stunden borta.

Han var en sån som inte gjorde mycket väsen av sig. Han ställde upp, hängde med. Såg alltid till att alla var mätta.

När vi gick till torget och handlade så valde han alltid ut den största vattenmelonen, i affären gick han raka vägen till charken och valde dom bästa bitarna kött. Han visste precis vilken dag leveransen av kött kom, och då stod han där och nästan hängde på låset för att vara den första som fick välja.

Varje morgon, vare sig det regnade eller snöade, gick han till bagaren för att köpa nybakat bröd. Hans kylskåp och skafferi var alltid fullt av läckerheter. Sidfläsk, ost, skinka, äkta smör, färskost, lök, paprika, tomater, sur grädde m.m. m.m.

Hos morfar var vi aldrig hungriga, aldrig törstiga. När han kom hem från affären hade han alltid med sig något sött till oss. Ibland kunde han trolla fram ett par chokladkakor ur sitt medicinskåp. Jag minns fortfarande den söta lukten ur hans medicinskåp. Det var fullt av diverse tabletter och kapslar. När hann han gömma chokladen däri? brukade jag undra ibland.

Morfar tog hand om mormor länge, mormor som fortfarande finns. Mormor är sjuk i hela kroppen.

Varje dag la morfar fram mormors tabletter på en bricka tillsammans med ett glas mjölk. Han brukade kalla henne "min lilla katt".

När morfar blev svagare så blev det ombytta roller, mormor fick ta hand om morfar. När hon kom tillbaka efter att ha köpt bröd från bageriet, öppnade morfar alltid dörren och sa "nu kommer min lilla katt tillbaka". 

Nu öppnar ingen längre när mormor knackar. 

Morfar var alltid hel och ren, sällan såg man honom med skäggstubb, håret var alltid fint kammat. Vitt tjockt hår som en gång varit svart.

Morfars bror kom en gång och hälsade på. De liknade varandra så mycket, men ändå var de så olika! De hade samma ansiktsdrag och hållning. Hans bror var solbränd och till och med mörkare än jag. Färgtonen var så vacker, så varm. Hans röst var djup och hans språk färgstarkt. Man ville bara sitta och lyssna och glo på honom. Han såg ut som en riktig filmstjärna. Morfar å andra sidan hade en ljus röst och livet i staden hade gjort att han tappat solbrännan för länge sedan. Han var mer stillsam, satt och nickade, sa inte mycket. Det var en sådan skillnad mellan dom. Brorsan hade stannat kvar i sin hemby medan morfar flyttat till stan.

Morfar lämnade sin by och gifte i princip in sig i mormors familj. Mormors 2 tuffa systrar och min gammelmormor bodde alla granne med mormor och morfar. Damerna hade alla starka personligheter och åsikter. Man skulle akta sig för att hamna i bråk med dessa kvinnor. Drottningarnas drottningar som jämt tjafsade med varandra.

Morfar hade som väldigt ung varit soldat i kriget och klarat sig med livet i behåll. Han gav sig på några strider med surpupporna men lärde sig fort att det lönade sig bättre att sitta på sin favoritfotölj och inte blanda sig i deras gnabb. Han lät dom bråka bäst dom ville och fortsatte titta på sina tv-program.

När mormor åkte till tyskland för att gästarbeta så tog morfar hand om min mamma och hennes bror själv. Det var väldigt ovanligt på 60-talet. Mamma hade långa flätor som räkte ner till rumpan. Morfar försökte fläta mammas hår. Han tvättade, lagade mat och städade, bar hem maten från affären. Gjorde sitt  bästa för sina barn. I mer än 15 år var mormor i tyskland och arbetade, medan hennes barn växte upp och t.om fick barn och gifte sig. Morfar såg det, inte mormor.

Nu är han borta. Tänk vilket jobb han gjorde. Helt själv uppfostrade han sina barn, slet och kämpade... Och nu är han borta. Min morfar.

Jag håller min lilla bebis i famnen och tänker att, en gång var min morfar ett litet spädbarn som någon höll i famnen. Just då var han en bebis. Tiden går. Morfar hade också en morfar. Ingen finns längre kvar för att minnas honom. Vem var han? Höll han någonsin morfar i famnen? Vad tänkte han om sin sonson när dåtid var nutid? Snusade han i bebisens hårbotten som jag gör nu och önskade att tiden skulle stå stilla för alltid?

Ibland ställde sig morfar plötsligt upp från sin fotölj och jag brukade rycka till ur min TV-koma och titta förväntansfullt på morfar för att se var han var på väg. Han tog sakta av sig sina glasögon och började putsa dem. Sedan öppnade han glasdörren i hyllan, tog ut klockan och vred upp den. Det gjorde han varje dag. Dag ut och dag in. Vred upp klockan så att tiden skulle gå. Drar mormor upp klockan nu?

Min käraste morfar.

Aldrig mer kommer jag att få höra hans lugna stämma, eller sitta vid hans sida i hans vardagsrum och i smyg betrakta honom medan han tittar på TV. Aldrig kommer han att öppna dörren när vi knackar på mer. Morfar är borta, men jag minns honom för alltid.

Tack morfar för att du en gång fanns.

Fala

Za vsaku dobru reč,
Kaj reći si mi znala,
Za vsaki pogled tvoj,
Za vsaki smeh tvoj, fala!

Tak malo dobroga
V živlenju tu se najde,
I če je sunce čas,
Za oblak taki zajde.

A ti si v srce mi
Tak puno sunca dala.
Kaj morem ti neg' reć:
Od vsega srca fala!