grejjt

ofta säger folk till barn "Du är så söt, när du blir stor kommer alla flickor/pojkar springa efter dig.

Men vill man verkligen det? Ha en massa människor som tävlar om ens gunst? Vad man egentligen vill är väl att hitta en enda. Och inte vilken som helst, utan den rätta.

Är det verkligen en sådan prestige att alla vill ha en?

Jag väger mer än jag någonsin vägt förut. Jag har ingen motivation längre och vet inte vad jag ska göra. Funderar på att släppa allt och bara äta vad fan jag vill under en period tills jag får tillbaka lusten. Jag har INGA kläder som passar nu i vinter. Jag har ett par gravidbyxor som är tunna och två tröjor som ser någorlunda bra ut. Men det är allt och kommer absolut inte hålla mig varm i vinter. Har struntat i att köpa kläder i stora storlekar för jag var så säker på att jag skulle gå tillbaka till min gamla vikt. Sist jag gick ner så kastade jag alla stora kläder.

Inte nog med det, ungarna har växt ut alla sina kläder, hade precis köpt ett par klädpaket på tradera och nu är dom för små. Varför växer ungar så fort? haha...

Idag är inte min dag. Ungarna är med mormor i tvättstugan och så fort dom försvann gick maken ut på en promenad. Jag frågade om jag och bebisen fick följa med men han avböjde. Han ville vara ifred och titta på fåglar.

Så nu är jag på dåligt humör. Jag förstår att han vill ha tid ifred men det hade varit kul om han ville spendera tid med mig med. Så fort han får en ledig stund så väljer han fågelskådning.

Idag lagade jag mat, har fortfarande inte hängt upp tvätten. Så sitter jag här och skriver istället... oj oj oj, hur ska detta gå..

Maken ska ut och fågelskåda imorgon, så det blir jag och barnen och kanske mormor och moster... Vi får se...

Det känns så ensamt när han är borta, han bara fågelskådar och jobbar. Vi hinner aldrig prata eller umgås. Jag saknar någon att konversera med. Alla vänner jobbar, syrran bor långt bort. Mamma jobbar. Finns ingen som vill snacka om sådant som jag vill prata om. Trist.

Känner hur vindarna inte är så varma längre. Skuggorna är svartare. Det känns jobbigt och sorgligt... Ännu en sommar lider mot sitt slut. Hur ska jag orka med hela kalla lååånga vintern? Alla lager kläder, alla mössor och vantar och stövlar som läcker... USCH

Jag brukade avsky onsdagar, då var mamma på kvällskurs och kom hem vid nio. Minns fortfarande hur långtråkigt det var att sitta och vänta på henne hela eftermiddagen och kvällen.

Nu är jag så kallat vuxen. Plötsligt går tiden alldeles för fort. När jag hörde tanter utbrista "vad tiden går fort" så undrade jag vad dom pratade om. Jag tyckte att dom gjorde sig till, bara sa det för att säga något. Men GUD vad dom hade rätt!

Jag tittar på min äldsta dotter och kan inte förstå att hon redan snart är fyra. Det känns som igår då jag längtade tills hon kunde krypa. Nu kan hon springa! Springa så fort att jag knappt hinner ikapp henne. Tiden går så fort. Det känns inte som att jag hinner ikapp den heller. Man vill fånga den, hålla fast den med all sin kraft så att man kan få läsa alla sagor, hålla i varma mjuka handen, snusa på bebisnacke och lyssna på glada skratt ifred, för alltid!

Tiden går fort.

Mina första sommarlov tillbringade jag i det forna Jugoslavien. Hos min galna mormor och mjuka morfar. Mitt sista sommarlov innan kriget var jag 6 år. Så spännande allting var när man var liten, vad snälla alla var. Alltid hade man en hand att hålla i, en famn att krypa upp i.

Vi var ute på gården och lekte. Stampade i den torra jorden där andra barn i år och dagar stampat före oss. Gräset var för länge sedan bortnött. Fötterna blev svarta av dammet.

Jag minns Tihomir som bara gjorde hyss hela tiden. Jag och min bror var ute med honom en dag och han pissade i en prydnadstomtes ihåliga näsa.

Jag minns Tatjana som var så mycket äldre än jag men som ändå ville leka med mig. Hon var så snäll och höll mig i handen när vi gick upp för trapporna i hennes port, lamporna var sönder så det var beckmörkt.

Jag minns hennes pappa, en hetlevrad långhårig karl som en gång gav hennes lillebror Dado en örfil rakt framför ögonen på min mamma och mina syskon. Dado, en glad vild pojke som åkte skateboard nedför trafikerade backar.

Jag minns min stora kusin Goran, som bar tjocka glasögon och cyklade runt på gården och flinade åt oss småglin. Nu bär han linser.

Jag minns min jämnåriga kusin Marko, kraftig med stora öron och tänder. Som alltid log åt mig men aldrig ville leka eller prata. Höll sig på sin kant.

Nu pratar han åtminstone med mig ibland och har växt ikapp öronen och tänderna. Han är fin och utbildar sig till journalist.

Jag minns Dina som hade så mycket spring i benen att jag blev rädd. Ett äkta barn som gjorde allt som föll henne in.

Jag minns Mislav... åh... Mislav. Vad jag var kär i den grabben.

Jag minns Daniel, blond och förståndig.

Jag minns Ana, lilla söta Ana som blev avundsjuk på att Dina bara ville leka med mig hela tiden.

Jag minns Dejan, Anas lillebror, som var galen i bilar och tyckte det var så häftigt att jag suttit i en Volvo!!!

Jag minns lilla Sanda och Niko som svansade efter mig, Dina och min syster. Små oskyldiga genomsnälla ungar...

Jag minns när hela gänget hittade en död duva och hur vi begravde den tätt intill husgrunden så att den inte skulle frysa på natten.

Vi ristade in våra namn på ett gammalt plåtskjul. Det plåtskjul som Dina, jag och mamma stod bredvid en gång och blev tillfrågade om vägen till centrum av den där kända Kroatiska sångaren... vad hette han nu? Nej, jag minns inte längre....

Skjulet står kvar, men inte vi barn. Vi försvann för länge sedan... Om somrarna fortsatte andra barn hålla gräset borta från gården med sina outtröttliga fötter. Nya barn. Nya liv.  (Neki novi klinci...)

Minns någon oss? Minns egentligen vi själva ens hälften av allt vi gjorde de eviga somrarna i Kutina? Bara spår finns kvar av oss på ett plåtskjul på Ivana Gorana Kovacica - gatan där allting hände, i Kutina.

När mamma åker utomlands märker jag att jag  blir lite likadann. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vankar av och an och lägenheten verkar plötsligt smutsigare och stökigare än vanligt. De senaste tre åren har jag städat dagarna efter att mamma har åkt. Men nu går jag runt med en bebis på armen. Hon vill inget annat än att ligga i min famn. Så jag kan inte städa. Om ni bara visste hur otroligt jobbigt det känns. Att vilja röja undan allt skräp men inte kunna. Det gör mig så förbannat rastlös, stressad och faktiskt ilsken.

Jag ser bara smuts, kladd och röra. Aporna på skansen har mer ordning än vi har här. GRRR!!!!

Redan på dagis tisslade fröknarna och mamma märkte att dom försökte berätta något för henne. Min bror var speciell, verkade behöva extra stöd. Kanske stanna kvar på dagis ett år till?

Mamma blev fundersam, visst var min bror väldigt aktiv, snudd på hyperaktiv, gav ett lillgammalt intryck, men han kunde även vara väldigt lugn och koncentrerad när det gällde hans egna intressen. Han visste allt om dinosaurier, insekter och valar. När mamma tog oss till biblioteket så lånade han stora buntar med böcker och facklitteratur. Han kunde hålla långa monologer om sina valar vare sig någon lyssnade eller inte.

Alla som träffade min storebror imponerades över hur mycket denna lilla människa kunde. När det var dags att börja lära sig engelska i skolan så kunde min bror redan hålla en konversation på engelska utan problem. Han hade snappat upp språket genom att titta på tv.

Jag var så stolt över min bror. Jag tänkte aldrig på att han skulle vara annorlunda än andra. I alla fall inte på ett negativt sätt. Vi rättade oss till viss mån efter honom, försökte göra honom trygg i nya situationer. Om vi skulle resa någonstans så behövde vi förbereda honom mentalt för resan flera veckor i förväg. När något nytt skulle hända, t.ex att han skulle börja högstadiet så fick han hälsa på i den nya skolan och vi fick uppmuntra honom att se det positiva i förändringen. Han brukade ofta, när något nytt skulle hända säga blankt NEJ och sätta sig på tvären. Det tog mycket tid för honom att mjukna och vilja prova på.

Han var väldigt mån om att alla skulle må bra. Han var bra med djur. Vi hade en vild katt som revs väldigt mycket. Men honom rev hon aldrig.

Inte förrän min bror var 18 fick han sin diagnos, Aspergers syndrom. Men vi hade misstänkt att han var Aspergare redan långt innan.

Jag känner att jag är en mer tolerant människa tack vare min bror.

Min bror har precis som jag, väldigt höga krav på sig. Han är försiktig och vägrar göra saker han någon gång kommer att ångra. Denna psykiska kontroll vi utövar på oss själva är ganska påfrestande...

En valborgsmässoafton,(min bror kunde inte varit äldre än 10) sprang min bror runt brasan med några andra pojkar. En av dom var en riktig bråkstake och sprang nära elden för att få tag på brinnande pinnar. Min bror lekte med honom och fick även han tag på en brinnande pinne. Vid majbrasan fanns även en man som var autistisk. Alla i vår hemby vet vem han är. Den bråkiga pojken som min bror lekte med började vifta med pinnen framför den autistiske mannen. Mannen försökte värja sig för pinnen. Min bror härmade pojken och viftade med pinnen framför mannen. Mannen stönade och blev väldigt rädd. Efter ett tag kom en annan man och jagade bort min bror och pojken.

I många år hade min bror svårt att skaka av sig händelsen, han hade dåligt samvete. Han plågade sig själv med minnet och gick igenom det gång på gång med sig själv, med mamma, med mig. Ideligen frågade han oss om han var en hemsk människa, att han var ond och att han behövde straffas. Varför hade han skrämt mannen sådär? Varför hade han låtit sig påverkas av sin vän?

Vi svarade honom alltid att han hade varit liten och att han inte förstod vad han gjort. Men han fortsatte att fråga oss.

Tillslut kände jag att dom svaren vi gav honom inte gjorde honom nöjd. Han var fortfarande fullt övertygad om att han var en ond människa och hans dåliga samvete gjorde honom synligt nedstämd.

Jag sa till min bror att just det faktum att han mår dåligt för vad han gjorde gör att han inte alls är en dålig människa.

Hade han varit stolt över att han plågat den autistiske mannen, då skulle han varit elak. Hade han ryckt på axlarna över händelsen och inte känt ånger, då hade han varit ond. Men sådan är inte min bror. Han kände ett enormt medlidande för mannen. Efter ett tag släppte dessa känslor honom och han kunde slappna av. Vilket kändes som en lättnad för mig, för det finns faktiskt ingen snällare och mer älskvärd människa än min bror.

Nu är jag istället ännu mera vimsig än vad jag var innan...

Tabbar jag lyckats med sedan Kayla kom till oss;

* Glömt att hänga tvätten varje kväll.

* Fyllt i en kvalitetsundersökning och glömt att posta den.

* Råkat kasta kvalitetsundersökningen i soporna.

* Fått kvalitetsundersökningen igen i ett nytt brev, lagt det ovanför micron (skräpsamlar-ytan)

* Väntat flera veckor med att kolla igenom skräpsamlar-ytan.

* Fått syn på kuveret med kvalitetsundersökningen på skräpsamlar-ytan och på något sätt glömt bort att jag;

- fyllt i undersökningen

- råkat kasta det i soporna
- lagt den nya undersökningen på micron

* Trott att den nya undersökningen som stod på micron var den jag fyllt i från början och glatt gått med det oöppnade kuvertet SOM ÄR ADRESSERAT TILL MIG, och lagt på lådan.
(Först när brevet kommit tillbaka till oss och min man lagt det i skräpsamlar-ytan förstod jag vad jag hade gjort... Blev så irriterad att jag kastade kuvertet i soporna igen. Så nu kommer väl en tredje kvalitetsundersökning med tillhörande påminnelse till mig snart...

Fler tabbar då.. hm.. jo,

* Gång på gång glömt bort att fylla i anmälan till förnamn på Kayla.

* Kallat Anastasia för Michael och Michael för maken och Anastasia för Kayla.

* Glömt bort alla andra tabbar som jag ville skriva ner.

Mamma åkte till mormor igår, jag saknade henne redan innan hon åkte. Nu känns det ensamt. Trots att jag kanske bara träffar mamma en gång i veckan så känns det tryggt när jag vet att hon är nära. Jag undrar hur mormor klarar sig utan sin dotter.

Ungarna har sommarlov nu, när vi går ut på promenad och träffar någon vi känner så säger Anastasia alltid "Det där är min bebis" och pekar på barnvagnen.

Michael är blöjfri på dagen och har varit det sedan han fyllde två. Vi har inte vågat testa utan blöja på natten än.

Han är så duktig och snappar upp allting så lätt. Man märker att Anastasia är hans stora idol, han härmar allt hon gör. Han pratar så duktigt och ställer frågor.

Nu när jag har tre barn så är det så häftigt att se att de alla tre är så olika. Redan som spädbarn så visar dom sina personligheter. Anastasia har alltid varit tuff, Michael har alltid varit lugn. Båda är harmoniska och det är jag så glad över.

Mycket av min tid går åt till barnen, jag hinner inte med särskilt mycket under dagen förutom det allra nödvändigaste.

Min morfar föddes på nyårsafton för 85 år sedan. Vilken udda dag att födas på, vilken udda dag att lämna jordelivet på.

Det kom som en överaskning. Han led inte, tycktes inte ha ont. Mormor var med honom. Ena stunden var han vid liv, andra stunden borta.

Han var en sån som inte gjorde mycket väsen av sig. Han ställde upp, hängde med. Såg alltid till att alla var mätta.

När vi gick till torget och handlade så valde han alltid ut den största vattenmelonen, i affären gick han raka vägen till charken och valde dom bästa bitarna kött. Han visste precis vilken dag leveransen av kött kom, och då stod han där och nästan hängde på låset för att vara den första som fick välja.

Varje morgon, vare sig det regnade eller snöade, gick han till bagaren för att köpa nybakat bröd. Hans kylskåp och skafferi var alltid fullt av läckerheter. Sidfläsk, ost, skinka, äkta smör, färskost, lök, paprika, tomater, sur grädde m.m. m.m.

Hos morfar var vi aldrig hungriga, aldrig törstiga. När han kom hem från affären hade han alltid med sig något sött till oss. Ibland kunde han trolla fram ett par chokladkakor ur sitt medicinskåp. Jag minns fortfarande den söta lukten ur hans medicinskåp. Det var fullt av diverse tabletter och kapslar. När hann han gömma chokladen däri? brukade jag undra ibland.

Morfar tog hand om mormor länge, mormor som fortfarande finns. Mormor är sjuk i hela kroppen.

Varje dag la morfar fram mormors tabletter på en bricka tillsammans med ett glas mjölk. Han brukade kalla henne "min lilla katt".

När morfar blev svagare så blev det ombytta roller, mormor fick ta hand om morfar. När hon kom tillbaka efter att ha köpt bröd från bageriet, öppnade morfar alltid dörren och sa "nu kommer min lilla katt tillbaka". 

Nu öppnar ingen längre när mormor knackar. 

Morfar var alltid hel och ren, sällan såg man honom med skäggstubb, håret var alltid fint kammat. Vitt tjockt hår som en gång varit svart.

Morfars bror kom en gång och hälsade på. De liknade varandra så mycket, men ändå var de så olika! De hade samma ansiktsdrag och hållning. Hans bror var solbränd och till och med mörkare än jag. Färgtonen var så vacker, så varm. Hans röst var djup och hans språk färgstarkt. Man ville bara sitta och lyssna och glo på honom. Han såg ut som en riktig filmstjärna. Morfar å andra sidan hade en ljus röst och livet i staden hade gjort att han tappat solbrännan för länge sedan. Han var mer stillsam, satt och nickade, sa inte mycket. Det var en sådan skillnad mellan dom. Brorsan hade stannat kvar i sin hemby medan morfar flyttat till stan.

Morfar lämnade sin by och gifte i princip in sig i mormors familj. Mormors 2 tuffa systrar och min gammelmormor bodde alla granne med mormor och morfar. Damerna hade alla starka personligheter och åsikter. Man skulle akta sig för att hamna i bråk med dessa kvinnor. Drottningarnas drottningar som jämt tjafsade med varandra.

Morfar hade som väldigt ung varit soldat i kriget och klarat sig med livet i behåll. Han gav sig på några strider med surpupporna men lärde sig fort att det lönade sig bättre att sitta på sin favoritfotölj och inte blanda sig i deras gnabb. Han lät dom bråka bäst dom ville och fortsatte titta på sina tv-program.

När mormor åkte till tyskland för att gästarbeta så tog morfar hand om min mamma och hennes bror själv. Det var väldigt ovanligt på 60-talet. Mamma hade långa flätor som räkte ner till rumpan. Morfar försökte fläta mammas hår. Han tvättade, lagade mat och städade, bar hem maten från affären. Gjorde sitt  bästa för sina barn. I mer än 15 år var mormor i tyskland och arbetade, medan hennes barn växte upp och t.om fick barn och gifte sig. Morfar såg det, inte mormor.

Nu är han borta. Tänk vilket jobb han gjorde. Helt själv uppfostrade han sina barn, slet och kämpade... Och nu är han borta. Min morfar.

Jag håller min lilla bebis i famnen och tänker att, en gång var min morfar ett litet spädbarn som någon höll i famnen. Just då var han en bebis. Tiden går. Morfar hade också en morfar. Ingen finns längre kvar för att minnas honom. Vem var han? Höll han någonsin morfar i famnen? Vad tänkte han om sin sonson när dåtid var nutid? Snusade han i bebisens hårbotten som jag gör nu och önskade att tiden skulle stå stilla för alltid?

Ibland ställde sig morfar plötsligt upp från sin fotölj och jag brukade rycka till ur min TV-koma och titta förväntansfullt på morfar för att se var han var på väg. Han tog sakta av sig sina glasögon och började putsa dem. Sedan öppnade han glasdörren i hyllan, tog ut klockan och vred upp den. Det gjorde han varje dag. Dag ut och dag in. Vred upp klockan så att tiden skulle gå. Drar mormor upp klockan nu?

Min käraste morfar.

Aldrig mer kommer jag att få höra hans lugna stämma, eller sitta vid hans sida i hans vardagsrum och i smyg betrakta honom medan han tittar på TV. Aldrig kommer han att öppna dörren när vi knackar på mer. Morfar är borta, men jag minns honom för alltid.

Tack morfar för att du en gång fanns.

Fala

Za vsaku dobru reč,
Kaj reći si mi znala,
Za vsaki pogled tvoj,
Za vsaki smeh tvoj, fala!

Tak malo dobroga
V živlenju tu se najde,
I če je sunce čas,
Za oblak taki zajde.

A ti si v srce mi
Tak puno sunca dala.
Kaj morem ti neg' reć:
Od vsega srca fala!

Det blev kejsarsnitt ändå. Väldigt obehagligt men jag klarade av det. Traditionell förlossning eller kejsarsnitt? Hm, svårt att välja faktiskt. Båda är lika tuffa men samtidigt lika häftiga. Förutom att en traditionell förlossning tar lite längre tid. Vid kejsarsnittet är barnet ute inom 5 minuter.

Vi var på bb i 6 dagar för lillan fick läggas in på neonatalen. Det var inte kul. Jag trodde min tredje förlossning skulle vara mest komplikationsfri, men det blev tvärt om.

Men ungarna är överlyckliga för sin lillasyster. Jag är helt förälskad i henne jag med. Hon är så vacker, ser ut som en kopia av Anastasia. Så liten och tuff.

Har haft en trevlig helg, lördagen var jag med mamma i stan och kollade runt i affärer och så proppade vi magarna fulla med kinesmat. Det var trevligt. Jag fick ett par nya skor eftersom mina fötter svullnat upp så mycket att jag inte längre kan ha mina vanliga sommarskor. Har gått runt i gummistövlar ett bra tag nu så det kändes som en riktig lättnad att få på sig lätta sommarskor. Mamma är så snäll. Hon köpte även påskägg och lösgodis som hon ska överrraska barnen med på påskafton.

Det är vår.

Jag har precis avslutat en väldigt ohälsosam frukost.

Jag drömmer underliga drömmar varje natt nu. Inatt drömde jag att det var dags att föda men att det var någon sorts kollektiv igångsättning av förlossningen för en massa mammor samtidigt. Vissa fick kejsarsnitt. När det var min tur så visste dom inte om dom skulle göra en igångsättning eller kejsarsnitt. Jag var helt förvirrad och ensam. Jag hade tappat bort min mobil och sa "Men hur ska jag få tag på min man och berätta när allting är klart?" Dom tyckte att jag skulle gå och leta efter min mobil. Så jag gick runt på sjukhuset och letade, medan alla andra mammor fick föda sina barn på rullande band. En gick in i förlossningsrummet och rullades efter ett ögonblick ut på en sjukhussäng med en bebis på armen, två sekunder senare gick en annan in. Alla verkade så glada, inte ett dugg nervösa eller rädda. I drömmen var jag superstressad och rädd och förstod inte varför det måste gå så fort, jag ville inte föda på 2 minuter...  Vet inte om det beror på att jag kollade på nått program igår där dom utförde ett kejsarsnitt och bebisen kom ut så fort, varken mamman eller pappan hann blinka. Plötsligt var bebisen bara där.

På tal om det, min barnmorska ringde idag och hon vill att vi ska boka tid för vändningsförsök. Jag önskar att flickan ville vända sig neråt själv. Ser inte fram emot att bli klämd på magen och tänk om det inte fungerar? Jag vill inte göra kejsarsnitt men inte heller föda ett barn som ligger i sätesbjudning. Är så rädd för komplikationer. Och två barn under 3,5 år hemma redan och en man som är superkänslig för stress. Jag kommer inte vara till någon hjälp alls om jag har ett sår på magen som måste läka. Hur ska jag kunna sköta om allt och alla. Jag hoppas verkligen att hon vänder sig neråt.

Först var Michael sjuk i två dagar. Sen blev jag sjuk, sov och sov för att dagen efter monsterspy. Dagen efter sov jag hela tiden igen, så fort jag ställde mig upp så blev jag snurrig och illamående. Då var det dags för Anastasia att blir sjuk. Dagen efter det trodde jag att jag var frisk men kände mig fortfarande svag. Dagen efter det så trodde jag på allvar att jag var frisk och lagade en god pasta rigatoni i ugnen. Medan jag lagade maten så var jag så himla hungrig och trodde att det var därför jag kände mig illamående. När maten var klar så satte vi oss på soffan jag och maken och började äta, men ju mer jag åt desto konstigare kände jag mig. Maten smakade inte som jag förväntat mig att den skulle smaka och självklart hade jag pumpat i mig en massa insulin för jag var sääääker på att jag var frisk igen. Men nej, nej, självklart spydde jag upp alltihop. Dags för rond två. Fyfan vad det sög. Så jag, pappsen och Anastasia fick sitta på soffan halva natten, Anastasia spydde med jämna mellanrum och var jättetörstig och hungrig medan jag fick sleva i mig socker och hoppas på att inte spy igen. Pappis skrev ner mitt blodsocker varje kvart. Usch!!!!

Tillslut var "faran över" och pappa och dotter gick och la sig i hennes sovrum medan jag gick in till Michael och vårat sovrum och somnade med en spyhink i beredskap. Detta var måndag. Så Anastasia har varit sjuk sedan lördag, jag sedan fredag. Men nu tror jag (SPOTT, SPOTT, TVI, TVI, TA I TRÄ) att vi kanske händelsevis råkar vara återställda. Anastasia är lite mer dämpad än vanligt men annars har hon inte spytt något mer sedan igår.

Pasta rigatonin har väntat på mig i kylskåpet sedan måndag kväll så idag kanske jag vågar äta en andra portion.

Vi behöver egentligen byråer för barnens kläder (och våra egna) och två nya bokhyllor. Just nu har vi en massa böcker där dom inte ska vara eftersom det inte finns någon plats för dom. Samma med kläder. Det stör mig jättemycket. Fattar inte var jag ska lägga bebisens kläder när hon kommer. Hon behöver en ny madrass i spjälsängen också. Sen skulle jag önska att vi hade en till soffa. En tresitssoffa för en familj bestående av snart 5 personer börjar kännas för trångt (tur att ungarna tar så lite plats i soffan) Riktigt pinsamt när det kommer gäster och någon får sätta sig på golvet.

Sen står vår TV på golvet istället för på en TV bänk, för TV bänken gick sönder för ett tag sedan. Usch, när jag tänker efter så är det så mycket som fattas att jag knappt vet var jag skulle börja...

Men nu tror jag att jag ska släppa allt och gå och lägga mig.

Han har fågelskådat några gånger nu och verkar på bättre humör än på länge, sist var han ute med Lussans man. Dom stack runt 4 på morgonen (tror jag, jag sov) och var ute tills runt tio. Resten av dagen var han jätteglad och pigg, förutom när jag började rulla köttbullar och han ville kolla på Formel 1 och ungarna använde TV-n som klätterställning. Men jag är nöjd att han har vänner nu. Lussans man är en så chysst och positiv människa. Han är bra medicin för alla som kommer i hans närhet. Undrar om han vet det? Jag hoppas folk säger det till honom ibland. Men hur säger man egentligen nått sånt utan att verka vrickad... Nåja...

Helgen har jag inte så många minnen ifrån. Kan skylla på gravidhjärnan. Men om jag tänker efter lite extra, så minns jag att vi handlade på Willys för första gången på länge.

Vi hade storkok och ungarna fick prova att äta glass. Eller "Glash" som dom säger...

Ligger nedbäddad i sängen med "breakfast in bed" ;) Satte en deg igår som blev större än jag trodde att den skulle bli efter jäsningen. Så jag bakade bröd till sent på kvällen. Det blev två fina limpor och två plåtar med brytbröd. Jätteskönt och betryggande att ha så mycket bröd. Förhoppningsvis slipper vi köpa på någon vecka eller två.

Så nu njuter jag av mackor med messmör och mackor med ost och te. Jag som sällan dricker te.

I vår lokala Ica butik så fick jag syn på några kakor jag brukade äta som liten på besök i kroatien. Små honungskakor doppade i choklad. SÅ GOTT!!! Så dom var jag tvungen att köpa hem.

Så en sån liten sötnos ska jag nu äta upp som efterätt.

Anastasia och Michael har gått hela vägen till dagis hela veckan nu. Vagnen har inte behövts. Det har kännts bra, inte lika stressigt och dom verkar båda på bättre humör av promenaden.

Våren är här! Vårtecken som jag sett:

- Gubbar på cyckel

- Förvirrade brudar med dålig klädstil som går i kortkorta kjolar och ingen jacka.

- Snödroppar

- Ankor eller gäss som flyger mot mälaren.

- Videung

- Ungarnas kläder som torkar i torkskåpet på dagis

Min man har börjat fågelskåda igen och när han kom hem igår så hade han det mest underliga motivet på två av sina fotografier. Två fjärilar!! Ett påfågelsöga och en kolfjäril. De flyger tydligen runt i vår lokala skog. Det tycker Jag var ett underligt vårtecken. Dom brukar väl inte vara såhär tidiga?? Eller det kanske dom brukar?

I förrgår var jag på ultraljud och allt såg normalt ut. Bebisen är precis på medelkurvan så hon är inte större än genomsnitt. Något jag var lite orolig för eftersom alla tycker min mage är så massiv. Men hon ligger i säte fortfarande.

Sen åkte jag vidare till min syster och fick äntligen se hennes lägenhet och hennes tjocka katt. Hon hade det jättefint och mysigt och det luktade gott. Hon och mamma lagade mat medan jag la mig i hennes mjuka säng och vilade min feta röv. O, så mysigt det var och maten blev så otroligt god. När vi ätit klart la sig både mamma och syrran i sängen bredvid mig och vi hade tjejsnack. Det var så mysigt. Men det började mörkna rätt fort och mamma skulle jobba dagen efter och vi hade en lång resa hem så vi låg inte där särskilt länge. Hade varit trevligt om vi hade kunnat sova över. När jag kom hem hade ungarna somnat tidigare än vanligt.

Nu är min frukost slut och honungshjärtat uppätet, så nu ska jag läsa lite tror jag.

Inte så att jag blir förolämpad, snarare lite förvirrad och fundersam. Hur ska en kvinna som har sju veckor kvar till förlossningen se ut egentligen? Man går ju inte precis runt och är platt fram till den 9-e månaden. Magen är ju nästan färdigväxt. Förresten är ju det beräknade förlossningsdatumet bara på ett ungefär, man kan föda två veckor innan eller två veckor efter beräknad förlossning.

Imorgon ska jag på tillväxtultraljud för att se hur barnet vuxit. Det ska bli spännande, men är lite nervös inför det. Jag hoppas att allt ser bra ut. Jag ska även träffa min kära barnmorska och Läkare. Har inte träffat dom på länge, har faktiskt saknat dom lite. Speciellt min barnmorska, hon är en så fin person. Hon valde verkligen rätt yrke.

Efteråt ska jag åka till min syster, ska äntligen få se hennes lägenhet. Har aldrig varit där, mamma ska också komma och förhoppningsvis ska vi gå på restaurang. Det ska bli kul, tre tjejjor ute på vift.

Vi var ute en snabbis idag och träffade Lussan med familj. Anastasia blev överlycklig när hon fick höra att vi skulle träffa Veron och Celia. Hon hade superbråttom att få på sig sina ytterkläder. De lekte fint tillsammans och Anastasia pratade med Celia och ropade hennes namn. Det var så skönt att se henne vara sig själv med ett annat barn. Hon har egentligen inga vänner utanför dagis. Michael och Veron var inte särskillt intresserade av varandra, men dom är båda fortfarande i utforskarstadiet av sina liv och lekparken var ett enda stort forskningsprojekt.

Klockan är nu 9 så jag tror jag ska börja dra mig tillbaka. Känner en begynnande huvudvärk ska nog försöka somna innan den tar över helt.

God natt planeten Tellus.

Ofta får man höra att man ska ta vara på varje dag som om den var vår sista. Leva livet fullt ut, ta alla risker, göra allt man vill göra så att man inte ligger på en hård madrass på långvården sen och ångrar att man inte vågade.

Sen ser man för sin inre bild hur man kastar sig ut i en fallskärm, hoppar bungy jump, smakar på grodlår, surfar, rider på en elefant eller någon annan upplevelse som anses vara så stor och fantastisk och som man "borde göra".

Men varför ska allt vara så dramatiskt? Min dag känns mest komplett när jag vet att mina barn somnat gott, mätta i magen och nöjda med dagens eskapader. När jag äntligen fyllt diskmaskinen, hängt tvätten, lagat min kvällsmat och bara kan sätta mig ned på soffan och vila mina trötta ben. Allra trevligast är det när maken inte har en massa arbete kvar och kan sitta bredvid, pusta ut och äta tillsammans med mig. Vi äter ofta på soffan om kvällarna. För att vi är lata men även för att det känns allra bekvämast där. Köksstolarna känns inte alls lika lockande. Vi unnar våra bakdelar den mjuka soffan som vi längtat till att slå oss ner i i mer än bara 2 minuter i streck under dagen.

Min mamma berättar ibland om min gammelmormor (mammas farmor) - en kort bondmora med hud färgad av medelhavssolen och hår svart som sot. Min gammelmormor som förlorat en av sina tre söner i kriget och som för resten av sitt liv var klädd i svart, en symbol för att hon aldrig slutade sörja. Min gammelmormor som saknade sin andra son, hans fru och sina barnbarn som tagit mod till sig och flyttat från den lilla byn och bort till stora staden.

Den tredje sonen bodde kvar med sin fru och deras barn i det lilla huset och tur var väl det. De hjälpte till med grisarna och såg till att allting gick riktigt till på gården.

Varje gång sonen från staden och hans lilla familj kom och hälsade på, blev de hämtade från tågstationen med häst och vagn av gammelmorfar. Han var så glad att han inte visste vad han skulle göra med sig själv och piskade med hästpiskan i luften av lycka och stolthet. Hästarna skyndade sig, skrämda av pisksnärtarna och resan till gården gick fort.

Väl framme rusade gammelmormor fram till vagnen och ropade alltid samma fras, "Äntligen, äntligen är ni här, nu kan jag dö" Naturligtvis dog hon inte utan tog vara på varje sekund hon hade med sin son, hans fru och sina barnbarn. (min mamma och hennes bror)

Zora hette hon. Hennes namn betyder gryning. I mina anletsdrag finns ingenting kvar av henne. Trots att vi delar den mörka huden och håret så kommer mina färger från helt en annan del av världen. Jag fick aldrig träffa henne ändå kan jag känna en gemenskap med denna kvinna som verkade nöjd med det lilla hon hade. Sitt hem, sina nära och kära. Hon sökte inte efter skatter, hungrade inte efter långa resor eller sensationer. Hennes resor var vandringen till torget där hon hade ett stånd, sensationerna var när hon fick sina grönsaker sålda, hennes skatter var glittret i hennes barnbarns gyllene hår och hennes söners ögon av bärnsten.

Ändå kan jag inte sluta tycka att min egen mamma är något alldeles särskilt.

Min mamma, 29 år var hon när hon fick mig. Jag var hennes andra barn, första dotter. Jag kom till världen på ett rätt dramatiskt sätt, en månad för tidigt. Förlossningen gick så fort att det aldrig hanns till sjukhuset, jag föddes på köksgolvet. Väldigt läskigt för både mamma och pappa. Men det gick bra ändå. Ambulansen kom fort och mamma kunde till och med kliva in i ambulansen själv med mig i famnen. Sådan är min mamma. Hur jobbigt och tungt allting än är så tappar hon aldrig greppet. Hon klarar allting själv.

Hon kom till Sverige som 26 åring efter att ha träffat min pappa i sitt hemland. Han kom dit för att studera på samma universitet som min mamma. När hans studietid var slut fick han flytta till Sverige. Mamma hade fortfarande tentor kvar och istället för att åka iväg med pappa till Sverige så stannade hon kvar ett år för att slutföra sin utbildning. (Lärare i konsthistoria och filosofi) Sådan är min mamma. Har hon bestämt sig för att slutföra något så gör hon alltid det. Hur lång tid det än tar. Hon ger aldrig upp.

När hon sedan äntligen kom till pappa i Sverige så började hon på SFI redan samma vecka. Efter år av universitetsstudier så var det väldigt lätt för henne att lära sig Svenska. Hon tog det på stort allvar och hade alltid med sig sudd så att hon kunde sudda bort alla fel hon gjorde. Klasskamraterna skrattade åt henne för hon suddade och suddade hela tiden. En gång gömde någon mammas sudd för att reta henne och i slutet av lektionen gav personen tillbaka henne suddet med ett flin. Men skrattar bäst som skrattar sist, mamma blev klar med SFI före alla andra. Hon lånade mängder med böcker på biblioteket som hon streckläste för att träna på språket.

Hon hade ett brinnande intresse för litteratur. Även när jag och mina syskon föddes fortsatte hon att gå till biblioteket. Naturligtvis tog hon med oss. Hon läste mycket för oss och uppmuntrade oss att låna och läsa själva. Det är en av många gåvor min mamma gett mig, kärleken till litteratur. Helt gratis men så otroligt värdefull. Sådan är min mamma, entusiastisk. Brinner hon för något så delar hon med sig av det till alla som är villiga att lyssna. Man rycks med och blir inspirerad.

Vi hade ingen bil, vart vi än skulle så gick vi till fots. Skulle vi handla så tog mamma min lillasyster i den begagnade röda BRIO sulkyn. Jag och min bror fick gå och hålla varsin sida om vagnen, om vi inte cyklade bredvid förstås. Hade mamma glömt bankomatkortet så fick vi gå hela vägen tillbaka igen och hämta kortet. När vi sedan handlat klart så krängde mamma på alla ICA kassar på vår sulky, räddaren i nöden.

Lillasyster fick sitta längst upp på alla påsar. Dom påsar som inte fick plats fick jag och brorsan hjälpa till att bära. Jag minns att jag blev så sur på mamma för att jag var tvungen att också bära. Nu i efterhand är jag tacksam. Hon lärde mig att vara hjälpsam. Jag fick i tidig ålder veta att ICA kassar inte har egna ben att ta sig hem till vårt kylskåp med. Hur många tusen kg mat min mamma måste dragit alla dessa år vi handlat tillsammans.

Hon tog alltid med oss till tvättstugan, alla tre barnen. Vi fick hjälpa till att trycka på knappen och stänga luckan när maskinen skulle sättas igång, para ihop strumpor, vika tröjor och handdukar.

Sådan var min mamma, hon såg till att även vardagliga saker blev roliga. Vi fick hjälpa henne men samtidigt hjälpte hon oss genom att låta oss vara delaktiga i allt som måste göras. Tvätten blev vikt dubbelt så snabbt (även om den kanske inte blev perfekt vikt) när små villiga händer som ville lära sig hjälpte till.

Sulkyn var vår trogna kompanjon vart vi än tog oss. Mamma hade inget emot att gå långt, vi gick ofta promenader, redan som treåring gick jag en mil utan för mycket gnäll. Mamma packade sulkyn med smörgåsar och saft och vi gick, över bilvägen, under tunneln, förbi forsen, det gamla huset där häxan bodde, förbi små kopparormar och stora skalbaggar, förbi stora myrstackar och "nästrädet", förbi den gamla bänken, där vi brukade vila våra ben. Förbi sommarstugorna och det stora slottet, förbi fåren och kossorna och hästarna... Till det gamla nedhuggna trädet med tjock, tjock stam där alla fick plats att sitta en stund och äta mackor och låtsas att trädet var en båt.

Ända bort till mälaren gick vi.

Sådan var min mamma, hon ville att vi skulle röra på oss och medan vi gick berättade hon små historier för oss för att locka oss framåt. "Snart kommer vi fram till häxans hus", "nu är det inte långt kvar till bänken" eller "titta vad långt vi redan gått, vad duktiga vi är"

Vi gick hela vägen till sjön för att bada. Vi träffade aldrig någon på vägen som gick, alla körde bil och tittade förvånat ut genom fönstren när dom såg oss komma gående, två små mörka barn till fots, en fullpackad sulky med en liten krulltott sittandes bland påsar med handdukar och badkläder, och min ljusa mamma med vit blus och kjol som böljade ikapp med hennes hår.

Vi gick till stallet för att få provrida när dom hade öppet hus, 4h gården och tittade på grisen Svea. Vi gjorde det flesta som alla andra barn gjorde, kanske till och med mer, fast till fots.

Fortfarande älskar jag att promenera, ju längre desto bättre.

Vi åkte ofta på museum. Både pappa och mamma tog oss ofta till Stockholm. Min bror älskade naturhistoriska riksmuseet, han blev expert på alla dinosauriesorter, senare var det vikingar och medeltid, djur och insekter.

Vi åkte ofta till skansen, strosade runt där en hel dag. Åt gammaldags karameller och sockerbullar. Gick in i den gamla skolan, kyrkan, soldattorpet. Tittade när muskelknuttarna blåste glas. Köpte någon liten souvenir, spejade efter ugglor, lokatter, apor.

Sulkyn knarrade men rullade på. En gång frågade jag mamma vad som skulle hända när den gick sönder. Då blev mamma allvarlig. Hon sa att det visste hon inte. Kanske skulle hon köpa en shoppingväska med hjul? Sedan började hon snyfta, på riktigt. Hon var uppriktigt bekymrad över hur vårat liv skulle bli utan vår sulky, som vi alltid packade till bristningsgränsen, som hjälpte oss med ALLT. När vi flyttade från en gata till en annan fraktade vi mycket av vår inredning med hjälp av sulkyn, när vi köpte katten Oskar drog vi honom hem i vagnen. I den hade vi alla barn suttit i tur och ordning, två och två och kanske till och med  alla tre tillsammans. Med den hade vi sprungit ifrån älgar, regnskurar, hagel, ikapp med bussar, till och från dagis. Den hade burit oss glada som ledsna, friska som sjuka, trötta som pigga. Våran eviga följeslagare, våran alldeles egna röda packåsna som vår kära mamma med sin starka flitiga kropp outtröttligt körde framåt.

En dag hände det som inte fick hända. Våran sulky var spårlöst försvunnen. Någon hade tagit den. En kompis sa att hon sett några ungar köra runt med den. Vi sprang ut allihopa för att leta, mamma, jag, lillesyrran och brorsan. När vi kommit till granngatan gick en ung mamma och körde på våran vagn. Underligt tyckte vi. Min mamma, gick lugnt fram till den andra mamman och sa "hej, det här är våran vagn" Den unga mamman ursäktade sig och sa att hon hittat vagnen i containern. Dom dumma ungarna hade tagit våran vagn och lekt med den för att sedan dumpa den i en container och där hittade den unga mamman vagnen.

Vi blev lite ledsna för den unga mammans skull när hon besviket räkte över vagnen till oss igen. Men det fanns inte så mycket vi kunde göra. Det var ju inte vårat fel att hon vunnit och förlorat en vagn på samma dag. För vi hade ju förlorat den vi med. Om hon bara visste hur viktig den var för oss. Med en lättnad gick vi tillbaka hem igen. Sådan var min mamma, hon hade förmågan att ställa allting till rätta igen, med lite hjälp av oss förstås. Hon var inte rädd att stå på sig om hon visste att hon hade rätt.

Hon köpte aldrig färdig mat, allt gjorde hon från scratch. Hon skivade köttet och löken till köttgrytan, bakade bröd ett par gånger i veckan, kokade soppa på spik, mosade potatisen, fyllde sina egna piroger. Varmkorv och köttbullar var en ovanlighet på vårt köksbord.

Hon klippte våra hår, smörjde våra eksem, såg till att tandtrollen höll sig på avstånd, lappade ihop hålen i byxknäna, skjortärmarna och strumporna.

Hon byggde små dockskåp till oss, sydde små kuddar och madrasser, knåpade ihop små byrålådor av tändsticksaskar, gjorde handdockor av olika material. Hon trollade fram en liten scen i en dörröppning med en ridå där hon höll dockteatrar för oss.

Hon gjorde trolldeg åt oss, lät oss måla små tavlor, göra fot och handavtryck på lakan och örngott. Gjorde djur och figurer med oss av papper och tapetklister, sydde gosedjur åt oss som nasse, dinosaurier och valar och Mumins förfader.

Min mamma med de blåaste ögonen, det tjocka blonda håret och de naturligt fylliga rosaröda läpparna som hon aldrig behövt måla. Min mamma var för mig höjden av femininitet. Hon behövde aldrig smink, smycken eller klackar. Hon var bara feminin för att hon var min mamma. Min modiga, starka, fantasifulla mamma som aldrig tröttnade på att berätta och prata med oss. Hon gjorde allt för att göra livet spännande och magiskt för oss. Visade oss små detaljer på vägarna, en ensam tussilago, en snöflinga som landat på sulkyn, ett skatbo, en underlig larv, en snigel. Lät oss förundras över allt det vackra i livet. Alla tillfälligheter, alla ljud, dofter. På somrarna kunde hon plocka upp en luktviol och säga "åh, om ni bara visste hur mycket starkare luktvioler luktar där jag kommer ifrån, och linden, och liljorna"

Hon gav oss all sin tid, hade aldrig en ledig dag eller kväll. Jämt var vi med henne. När hennes universitetsutbildning ansågs obrukbara här i Sverige så tog hon sig i kragen och pluggade in hela gymnasieskolan på komvux för att sedan kunna gå vidare till högskolan. På kvällarna när pappa jobbade eller pluggade så tog hon med oss till komvux. Hon missade aldrig en enda lektion, någon gång klagade en elev och undrade varför barnen ska vara med på lektionerna. Men mamma hade en snäll lärare som sa att vi inte störde honom. Vi var så tysta och snälla. Mamma gav inte upp. Hon gjorde klart gymnasieskolan  för andra gången i sitt liv och gick vidare till högskolan där hon tog en fil kandidat examen i pedagogik och flitig som hon var blev hennes C uppsats till en D uppsats istället. Hon hade jobbat så hårt med den att läraren inte längre såg en C uppsats framför sig.

Är jag ens hälften så flitig som min mamma, nej. Har jag hälften så mycket energi? Det kan jag inte påstå. Men det kanske inte är meningen heller. Hon förblir ändå min stora idol och förebild. Någon som inte tycker något är omöjligt. Min mamma klarar verkligen allt. Allt. Sån är hon min mamma. Och jag är så nöjd att hon blev just min mamma! För vad hade jag blivit utan henne.

(Sulkyn brakade ihop tillslut, efter att ha tjänat oss i mer än 10 år och mamma köpte verkligen en shoppingväska med hjul. Egentligen köpte hon 3. Och vi träffas ofta och handlar fortfarande tillsammans, men nuförtiden är det jag som drar en sulky och mamma och brorsan som drar shoppingväskorna efter sig. Men mamma säger att hon fortfarande saknar sin sulky. Kanske skaffar hon en ny någon gång.)