grejjt

Vi behöver egentligen byråer för barnens kläder (och våra egna) och två nya bokhyllor. Just nu har vi en massa böcker där dom inte ska vara eftersom det inte finns någon plats för dom. Samma med kläder. Det stör mig jättemycket. Fattar inte var jag ska lägga bebisens kläder när hon kommer. Hon behöver en ny madrass i spjälsängen också. Sen skulle jag önska att vi hade en till soffa. En tresitssoffa för en familj bestående av snart 5 personer börjar kännas för trångt (tur att ungarna tar så lite plats i soffan) Riktigt pinsamt när det kommer gäster och någon får sätta sig på golvet.

Sen står vår TV på golvet istället för på en TV bänk, för TV bänken gick sönder för ett tag sedan. Usch, när jag tänker efter så är det så mycket som fattas att jag knappt vet var jag skulle börja...

Men nu tror jag att jag ska släppa allt och gå och lägga mig.

Han har fågelskådat några gånger nu och verkar på bättre humör än på länge, sist var han ute med Lussans man. Dom stack runt 4 på morgonen (tror jag, jag sov) och var ute tills runt tio. Resten av dagen var han jätteglad och pigg, förutom när jag började rulla köttbullar och han ville kolla på Formel 1 och ungarna använde TV-n som klätterställning. Men jag är nöjd att han har vänner nu. Lussans man är en så chysst och positiv människa. Han är bra medicin för alla som kommer i hans närhet. Undrar om han vet det? Jag hoppas folk säger det till honom ibland. Men hur säger man egentligen nått sånt utan att verka vrickad... Nåja...

Helgen har jag inte så många minnen ifrån. Kan skylla på gravidhjärnan. Men om jag tänker efter lite extra, så minns jag att vi handlade på Willys för första gången på länge.

Vi hade storkok och ungarna fick prova att äta glass. Eller "Glash" som dom säger...

Ligger nedbäddad i sängen med "breakfast in bed" ;) Satte en deg igår som blev större än jag trodde att den skulle bli efter jäsningen. Så jag bakade bröd till sent på kvällen. Det blev två fina limpor och två plåtar med brytbröd. Jätteskönt och betryggande att ha så mycket bröd. Förhoppningsvis slipper vi köpa på någon vecka eller två.

Så nu njuter jag av mackor med messmör och mackor med ost och te. Jag som sällan dricker te.

I vår lokala Ica butik så fick jag syn på några kakor jag brukade äta som liten på besök i kroatien. Små honungskakor doppade i choklad. SÅ GOTT!!! Så dom var jag tvungen att köpa hem.

Så en sån liten sötnos ska jag nu äta upp som efterätt.

Anastasia och Michael har gått hela vägen till dagis hela veckan nu. Vagnen har inte behövts. Det har kännts bra, inte lika stressigt och dom verkar båda på bättre humör av promenaden.

Våren är här! Vårtecken som jag sett:

- Gubbar på cyckel

- Förvirrade brudar med dålig klädstil som går i kortkorta kjolar och ingen jacka.

- Snödroppar

- Ankor eller gäss som flyger mot mälaren.

- Videung

- Ungarnas kläder som torkar i torkskåpet på dagis

Min man har börjat fågelskåda igen och när han kom hem igår så hade han det mest underliga motivet på två av sina fotografier. Två fjärilar!! Ett påfågelsöga och en kolfjäril. De flyger tydligen runt i vår lokala skog. Det tycker Jag var ett underligt vårtecken. Dom brukar väl inte vara såhär tidiga?? Eller det kanske dom brukar?

I förrgår var jag på ultraljud och allt såg normalt ut. Bebisen är precis på medelkurvan så hon är inte större än genomsnitt. Något jag var lite orolig för eftersom alla tycker min mage är så massiv. Men hon ligger i säte fortfarande.

Sen åkte jag vidare till min syster och fick äntligen se hennes lägenhet och hennes tjocka katt. Hon hade det jättefint och mysigt och det luktade gott. Hon och mamma lagade mat medan jag la mig i hennes mjuka säng och vilade min feta röv. O, så mysigt det var och maten blev så otroligt god. När vi ätit klart la sig både mamma och syrran i sängen bredvid mig och vi hade tjejsnack. Det var så mysigt. Men det började mörkna rätt fort och mamma skulle jobba dagen efter och vi hade en lång resa hem så vi låg inte där särskilt länge. Hade varit trevligt om vi hade kunnat sova över. När jag kom hem hade ungarna somnat tidigare än vanligt.

Nu är min frukost slut och honungshjärtat uppätet, så nu ska jag läsa lite tror jag.

Inte så att jag blir förolämpad, snarare lite förvirrad och fundersam. Hur ska en kvinna som har sju veckor kvar till förlossningen se ut egentligen? Man går ju inte precis runt och är platt fram till den 9-e månaden. Magen är ju nästan färdigväxt. Förresten är ju det beräknade förlossningsdatumet bara på ett ungefär, man kan föda två veckor innan eller två veckor efter beräknad förlossning.

Imorgon ska jag på tillväxtultraljud för att se hur barnet vuxit. Det ska bli spännande, men är lite nervös inför det. Jag hoppas att allt ser bra ut. Jag ska även träffa min kära barnmorska och Läkare. Har inte träffat dom på länge, har faktiskt saknat dom lite. Speciellt min barnmorska, hon är en så fin person. Hon valde verkligen rätt yrke.

Efteråt ska jag åka till min syster, ska äntligen få se hennes lägenhet. Har aldrig varit där, mamma ska också komma och förhoppningsvis ska vi gå på restaurang. Det ska bli kul, tre tjejjor ute på vift.

Vi var ute en snabbis idag och träffade Lussan med familj. Anastasia blev överlycklig när hon fick höra att vi skulle träffa Veron och Celia. Hon hade superbråttom att få på sig sina ytterkläder. De lekte fint tillsammans och Anastasia pratade med Celia och ropade hennes namn. Det var så skönt att se henne vara sig själv med ett annat barn. Hon har egentligen inga vänner utanför dagis. Michael och Veron var inte särskillt intresserade av varandra, men dom är båda fortfarande i utforskarstadiet av sina liv och lekparken var ett enda stort forskningsprojekt.

Klockan är nu 9 så jag tror jag ska börja dra mig tillbaka. Känner en begynnande huvudvärk ska nog försöka somna innan den tar över helt.

God natt planeten Tellus.

Ofta får man höra att man ska ta vara på varje dag som om den var vår sista. Leva livet fullt ut, ta alla risker, göra allt man vill göra så att man inte ligger på en hård madrass på långvården sen och ångrar att man inte vågade.

Sen ser man för sin inre bild hur man kastar sig ut i en fallskärm, hoppar bungy jump, smakar på grodlår, surfar, rider på en elefant eller någon annan upplevelse som anses vara så stor och fantastisk och som man "borde göra".

Men varför ska allt vara så dramatiskt? Min dag känns mest komplett när jag vet att mina barn somnat gott, mätta i magen och nöjda med dagens eskapader. När jag äntligen fyllt diskmaskinen, hängt tvätten, lagat min kvällsmat och bara kan sätta mig ned på soffan och vila mina trötta ben. Allra trevligast är det när maken inte har en massa arbete kvar och kan sitta bredvid, pusta ut och äta tillsammans med mig. Vi äter ofta på soffan om kvällarna. För att vi är lata men även för att det känns allra bekvämast där. Köksstolarna känns inte alls lika lockande. Vi unnar våra bakdelar den mjuka soffan som vi längtat till att slå oss ner i i mer än bara 2 minuter i streck under dagen.

Min mamma berättar ibland om min gammelmormor (mammas farmor) - en kort bondmora med hud färgad av medelhavssolen och hår svart som sot. Min gammelmormor som förlorat en av sina tre söner i kriget och som för resten av sitt liv var klädd i svart, en symbol för att hon aldrig slutade sörja. Min gammelmormor som saknade sin andra son, hans fru och sina barnbarn som tagit mod till sig och flyttat från den lilla byn och bort till stora staden.

Den tredje sonen bodde kvar med sin fru och deras barn i det lilla huset och tur var väl det. De hjälpte till med grisarna och såg till att allting gick riktigt till på gården.

Varje gång sonen från staden och hans lilla familj kom och hälsade på, blev de hämtade från tågstationen med häst och vagn av gammelmorfar. Han var så glad att han inte visste vad han skulle göra med sig själv och piskade med hästpiskan i luften av lycka och stolthet. Hästarna skyndade sig, skrämda av pisksnärtarna och resan till gården gick fort.

Väl framme rusade gammelmormor fram till vagnen och ropade alltid samma fras, "Äntligen, äntligen är ni här, nu kan jag dö" Naturligtvis dog hon inte utan tog vara på varje sekund hon hade med sin son, hans fru och sina barnbarn. (min mamma och hennes bror)

Zora hette hon. Hennes namn betyder gryning. I mina anletsdrag finns ingenting kvar av henne. Trots att vi delar den mörka huden och håret så kommer mina färger från helt en annan del av världen. Jag fick aldrig träffa henne ändå kan jag känna en gemenskap med denna kvinna som verkade nöjd med det lilla hon hade. Sitt hem, sina nära och kära. Hon sökte inte efter skatter, hungrade inte efter långa resor eller sensationer. Hennes resor var vandringen till torget där hon hade ett stånd, sensationerna var när hon fick sina grönsaker sålda, hennes skatter var glittret i hennes barnbarns gyllene hår och hennes söners ögon av bärnsten.

Ändå kan jag inte sluta tycka att min egen mamma är något alldeles särskilt.

Min mamma, 29 år var hon när hon fick mig. Jag var hennes andra barn, första dotter. Jag kom till världen på ett rätt dramatiskt sätt, en månad för tidigt. Förlossningen gick så fort att det aldrig hanns till sjukhuset, jag föddes på köksgolvet. Väldigt läskigt för både mamma och pappa. Men det gick bra ändå. Ambulansen kom fort och mamma kunde till och med kliva in i ambulansen själv med mig i famnen. Sådan är min mamma. Hur jobbigt och tungt allting än är så tappar hon aldrig greppet. Hon klarar allting själv.

Hon kom till Sverige som 26 åring efter att ha träffat min pappa i sitt hemland. Han kom dit för att studera på samma universitet som min mamma. När hans studietid var slut fick han flytta till Sverige. Mamma hade fortfarande tentor kvar och istället för att åka iväg med pappa till Sverige så stannade hon kvar ett år för att slutföra sin utbildning. (Lärare i konsthistoria och filosofi) Sådan är min mamma. Har hon bestämt sig för att slutföra något så gör hon alltid det. Hur lång tid det än tar. Hon ger aldrig upp.

När hon sedan äntligen kom till pappa i Sverige så började hon på SFI redan samma vecka. Efter år av universitetsstudier så var det väldigt lätt för henne att lära sig Svenska. Hon tog det på stort allvar och hade alltid med sig sudd så att hon kunde sudda bort alla fel hon gjorde. Klasskamraterna skrattade åt henne för hon suddade och suddade hela tiden. En gång gömde någon mammas sudd för att reta henne och i slutet av lektionen gav personen tillbaka henne suddet med ett flin. Men skrattar bäst som skrattar sist, mamma blev klar med SFI före alla andra. Hon lånade mängder med böcker på biblioteket som hon streckläste för att träna på språket.

Hon hade ett brinnande intresse för litteratur. Även när jag och mina syskon föddes fortsatte hon att gå till biblioteket. Naturligtvis tog hon med oss. Hon läste mycket för oss och uppmuntrade oss att låna och läsa själva. Det är en av många gåvor min mamma gett mig, kärleken till litteratur. Helt gratis men så otroligt värdefull. Sådan är min mamma, entusiastisk. Brinner hon för något så delar hon med sig av det till alla som är villiga att lyssna. Man rycks med och blir inspirerad.

Vi hade ingen bil, vart vi än skulle så gick vi till fots. Skulle vi handla så tog mamma min lillasyster i den begagnade röda BRIO sulkyn. Jag och min bror fick gå och hålla varsin sida om vagnen, om vi inte cyklade bredvid förstås. Hade mamma glömt bankomatkortet så fick vi gå hela vägen tillbaka igen och hämta kortet. När vi sedan handlat klart så krängde mamma på alla ICA kassar på vår sulky, räddaren i nöden.

Lillasyster fick sitta längst upp på alla påsar. Dom påsar som inte fick plats fick jag och brorsan hjälpa till att bära. Jag minns att jag blev så sur på mamma för att jag var tvungen att också bära. Nu i efterhand är jag tacksam. Hon lärde mig att vara hjälpsam. Jag fick i tidig ålder veta att ICA kassar inte har egna ben att ta sig hem till vårt kylskåp med. Hur många tusen kg mat min mamma måste dragit alla dessa år vi handlat tillsammans.

Hon tog alltid med oss till tvättstugan, alla tre barnen. Vi fick hjälpa till att trycka på knappen och stänga luckan när maskinen skulle sättas igång, para ihop strumpor, vika tröjor och handdukar.

Sådan var min mamma, hon såg till att även vardagliga saker blev roliga. Vi fick hjälpa henne men samtidigt hjälpte hon oss genom att låta oss vara delaktiga i allt som måste göras. Tvätten blev vikt dubbelt så snabbt (även om den kanske inte blev perfekt vikt) när små villiga händer som ville lära sig hjälpte till.

Sulkyn var vår trogna kompanjon vart vi än tog oss. Mamma hade inget emot att gå långt, vi gick ofta promenader, redan som treåring gick jag en mil utan för mycket gnäll. Mamma packade sulkyn med smörgåsar och saft och vi gick, över bilvägen, under tunneln, förbi forsen, det gamla huset där häxan bodde, förbi små kopparormar och stora skalbaggar, förbi stora myrstackar och "nästrädet", förbi den gamla bänken, där vi brukade vila våra ben. Förbi sommarstugorna och det stora slottet, förbi fåren och kossorna och hästarna... Till det gamla nedhuggna trädet med tjock, tjock stam där alla fick plats att sitta en stund och äta mackor och låtsas att trädet var en båt.

Ända bort till mälaren gick vi.

Sådan var min mamma, hon ville att vi skulle röra på oss och medan vi gick berättade hon små historier för oss för att locka oss framåt. "Snart kommer vi fram till häxans hus", "nu är det inte långt kvar till bänken" eller "titta vad långt vi redan gått, vad duktiga vi är"

Vi gick hela vägen till sjön för att bada. Vi träffade aldrig någon på vägen som gick, alla körde bil och tittade förvånat ut genom fönstren när dom såg oss komma gående, två små mörka barn till fots, en fullpackad sulky med en liten krulltott sittandes bland påsar med handdukar och badkläder, och min ljusa mamma med vit blus och kjol som böljade ikapp med hennes hår.

Vi gick till stallet för att få provrida när dom hade öppet hus, 4h gården och tittade på grisen Svea. Vi gjorde det flesta som alla andra barn gjorde, kanske till och med mer, fast till fots.

Fortfarande älskar jag att promenera, ju längre desto bättre.

Vi åkte ofta på museum. Både pappa och mamma tog oss ofta till Stockholm. Min bror älskade naturhistoriska riksmuseet, han blev expert på alla dinosauriesorter, senare var det vikingar och medeltid, djur och insekter.

Vi åkte ofta till skansen, strosade runt där en hel dag. Åt gammaldags karameller och sockerbullar. Gick in i den gamla skolan, kyrkan, soldattorpet. Tittade när muskelknuttarna blåste glas. Köpte någon liten souvenir, spejade efter ugglor, lokatter, apor.

Sulkyn knarrade men rullade på. En gång frågade jag mamma vad som skulle hända när den gick sönder. Då blev mamma allvarlig. Hon sa att det visste hon inte. Kanske skulle hon köpa en shoppingväska med hjul? Sedan började hon snyfta, på riktigt. Hon var uppriktigt bekymrad över hur vårat liv skulle bli utan vår sulky, som vi alltid packade till bristningsgränsen, som hjälpte oss med ALLT. När vi flyttade från en gata till en annan fraktade vi mycket av vår inredning med hjälp av sulkyn, när vi köpte katten Oskar drog vi honom hem i vagnen. I den hade vi alla barn suttit i tur och ordning, två och två och kanske till och med  alla tre tillsammans. Med den hade vi sprungit ifrån älgar, regnskurar, hagel, ikapp med bussar, till och från dagis. Den hade burit oss glada som ledsna, friska som sjuka, trötta som pigga. Våran eviga följeslagare, våran alldeles egna röda packåsna som vår kära mamma med sin starka flitiga kropp outtröttligt körde framåt.

En dag hände det som inte fick hända. Våran sulky var spårlöst försvunnen. Någon hade tagit den. En kompis sa att hon sett några ungar köra runt med den. Vi sprang ut allihopa för att leta, mamma, jag, lillesyrran och brorsan. När vi kommit till granngatan gick en ung mamma och körde på våran vagn. Underligt tyckte vi. Min mamma, gick lugnt fram till den andra mamman och sa "hej, det här är våran vagn" Den unga mamman ursäktade sig och sa att hon hittat vagnen i containern. Dom dumma ungarna hade tagit våran vagn och lekt med den för att sedan dumpa den i en container och där hittade den unga mamman vagnen.

Vi blev lite ledsna för den unga mammans skull när hon besviket räkte över vagnen till oss igen. Men det fanns inte så mycket vi kunde göra. Det var ju inte vårat fel att hon vunnit och förlorat en vagn på samma dag. För vi hade ju förlorat den vi med. Om hon bara visste hur viktig den var för oss. Med en lättnad gick vi tillbaka hem igen. Sådan var min mamma, hon hade förmågan att ställa allting till rätta igen, med lite hjälp av oss förstås. Hon var inte rädd att stå på sig om hon visste att hon hade rätt.

Hon köpte aldrig färdig mat, allt gjorde hon från scratch. Hon skivade köttet och löken till köttgrytan, bakade bröd ett par gånger i veckan, kokade soppa på spik, mosade potatisen, fyllde sina egna piroger. Varmkorv och köttbullar var en ovanlighet på vårt köksbord.

Hon klippte våra hår, smörjde våra eksem, såg till att tandtrollen höll sig på avstånd, lappade ihop hålen i byxknäna, skjortärmarna och strumporna.

Hon byggde små dockskåp till oss, sydde små kuddar och madrasser, knåpade ihop små byrålådor av tändsticksaskar, gjorde handdockor av olika material. Hon trollade fram en liten scen i en dörröppning med en ridå där hon höll dockteatrar för oss.

Hon gjorde trolldeg åt oss, lät oss måla små tavlor, göra fot och handavtryck på lakan och örngott. Gjorde djur och figurer med oss av papper och tapetklister, sydde gosedjur åt oss som nasse, dinosaurier och valar och Mumins förfader.

Min mamma med de blåaste ögonen, det tjocka blonda håret och de naturligt fylliga rosaröda läpparna som hon aldrig behövt måla. Min mamma var för mig höjden av femininitet. Hon behövde aldrig smink, smycken eller klackar. Hon var bara feminin för att hon var min mamma. Min modiga, starka, fantasifulla mamma som aldrig tröttnade på att berätta och prata med oss. Hon gjorde allt för att göra livet spännande och magiskt för oss. Visade oss små detaljer på vägarna, en ensam tussilago, en snöflinga som landat på sulkyn, ett skatbo, en underlig larv, en snigel. Lät oss förundras över allt det vackra i livet. Alla tillfälligheter, alla ljud, dofter. På somrarna kunde hon plocka upp en luktviol och säga "åh, om ni bara visste hur mycket starkare luktvioler luktar där jag kommer ifrån, och linden, och liljorna"

Hon gav oss all sin tid, hade aldrig en ledig dag eller kväll. Jämt var vi med henne. När hennes universitetsutbildning ansågs obrukbara här i Sverige så tog hon sig i kragen och pluggade in hela gymnasieskolan på komvux för att sedan kunna gå vidare till högskolan. På kvällarna när pappa jobbade eller pluggade så tog hon med oss till komvux. Hon missade aldrig en enda lektion, någon gång klagade en elev och undrade varför barnen ska vara med på lektionerna. Men mamma hade en snäll lärare som sa att vi inte störde honom. Vi var så tysta och snälla. Mamma gav inte upp. Hon gjorde klart gymnasieskolan  för andra gången i sitt liv och gick vidare till högskolan där hon tog en fil kandidat examen i pedagogik och flitig som hon var blev hennes C uppsats till en D uppsats istället. Hon hade jobbat så hårt med den att läraren inte längre såg en C uppsats framför sig.

Är jag ens hälften så flitig som min mamma, nej. Har jag hälften så mycket energi? Det kan jag inte påstå. Men det kanske inte är meningen heller. Hon förblir ändå min stora idol och förebild. Någon som inte tycker något är omöjligt. Min mamma klarar verkligen allt. Allt. Sån är hon min mamma. Och jag är så nöjd att hon blev just min mamma! För vad hade jag blivit utan henne.

(Sulkyn brakade ihop tillslut, efter att ha tjänat oss i mer än 10 år och mamma köpte verkligen en shoppingväska med hjul. Egentligen köpte hon 3. Och vi träffas ofta och handlar fortfarande tillsammans, men nuförtiden är det jag som drar en sulky och mamma och brorsan som drar shoppingväskorna efter sig. Men mamma säger att hon fortfarande saknar sin sulky. Kanske skaffar hon en ny någon gång.)

Michael har börjat prata, jag blir så förvånad när han helt plötsligt säger ett ord och jag faktiskt förstår vad han menar! Han har till och med börjat sätta ihop två, tre ord till meningar. Han blir två i maj. Hans favoritsång är "lilla snigel akta dig" När jag sjunger den för honom så skiner han upp och försöker sjunga med.

Anastasia har blivit mycket kramigare än vad hon brukade vara. Innan var hon så inne i att upptäcka och utforska att hon sällan hade tid att kramas. Nu känns det som att man får tillbaka alla kramar man inte fick förut :)

På kvällarna vill hon gärna att jag eller pappa ligger bredvid henne tills hon somnar. Oftast frågar hon efter mig. Så när jag lagt Michael så går jag in till henne. Det är så mysigt, ligger där och kliar henne på ryggen och slumrar till själv.

En period hade hon svårt att somna på kvällarna, hon upptäckte att hon kunde klättra ur spjälsängen själv så det var ett fasligt sjå att få henne att komma till ro på kvällarna. Men nu har hon fått en säng (som hon desvärre inte sover i) och vi har en madrass på golvet som hon ligger på. Hon föredrar madrassen och det känns okej för oss. Hon verkar känna sig  trygg där.

Hon är så snäll och klappar mig på magen och verkar förväntansfull inför bebisen, hon är mycket beskyddande. När vi går upp för trapporna i porten så går hon före mig och när jag kommit upp så frågar hon "gick det bra mamma?"

Det är fortfarande is på gatorna och stora vattenpölar, så ibland får vi gå i gåsmarsch. Då säger Anastasia, "mamma gå försiktigt så du inte halkar" när det kommer en bil säger hon "akta dig för bilen" Sånna små meningar gör att man bara smälter. Älskade lilla barn som är så omtänksam :)

På kvällen så pussar hon brorsan god natt.

Jag funderar förfullt på bebisnamn. Minns en tid när jag var tonåring och var bombsäker på att om jag fick en flicka så skulle hon få heta Minette. Sen ändrade jag mig hade Brenda som favoritnamn rätt länge. För en pojke gillade jag Douglas, Rafael och Theodor. Men när man gått runt med ett favoritnamn år efter år så känns det på något sätt söndertuggat. Nu känns dessa namn på något sätt förbrukade... Dom får flyga sin kos till andra mammor och andra barn.