grejjt

När mamma åker utomlands märker jag att jag  blir lite likadann. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vankar av och an och lägenheten verkar plötsligt smutsigare och stökigare än vanligt. De senaste tre åren har jag städat dagarna efter att mamma har åkt. Men nu går jag runt med en bebis på armen. Hon vill inget annat än att ligga i min famn. Så jag kan inte städa. Om ni bara visste hur otroligt jobbigt det känns. Att vilja röja undan allt skräp men inte kunna. Det gör mig så förbannat rastlös, stressad och faktiskt ilsken.

Jag ser bara smuts, kladd och röra. Aporna på skansen har mer ordning än vi har här. GRRR!!!!

Redan på dagis tisslade fröknarna och mamma märkte att dom försökte berätta något för henne. Min bror var speciell, verkade behöva extra stöd. Kanske stanna kvar på dagis ett år till?

Mamma blev fundersam, visst var min bror väldigt aktiv, snudd på hyperaktiv, gav ett lillgammalt intryck, men han kunde även vara väldigt lugn och koncentrerad när det gällde hans egna intressen. Han visste allt om dinosaurier, insekter och valar. När mamma tog oss till biblioteket så lånade han stora buntar med böcker och facklitteratur. Han kunde hålla långa monologer om sina valar vare sig någon lyssnade eller inte.

Alla som träffade min storebror imponerades över hur mycket denna lilla människa kunde. När det var dags att börja lära sig engelska i skolan så kunde min bror redan hålla en konversation på engelska utan problem. Han hade snappat upp språket genom att titta på tv.

Jag var så stolt över min bror. Jag tänkte aldrig på att han skulle vara annorlunda än andra. I alla fall inte på ett negativt sätt. Vi rättade oss till viss mån efter honom, försökte göra honom trygg i nya situationer. Om vi skulle resa någonstans så behövde vi förbereda honom mentalt för resan flera veckor i förväg. När något nytt skulle hända, t.ex att han skulle börja högstadiet så fick han hälsa på i den nya skolan och vi fick uppmuntra honom att se det positiva i förändringen. Han brukade ofta, när något nytt skulle hända säga blankt NEJ och sätta sig på tvären. Det tog mycket tid för honom att mjukna och vilja prova på.

Han var väldigt mån om att alla skulle må bra. Han var bra med djur. Vi hade en vild katt som revs väldigt mycket. Men honom rev hon aldrig.

Inte förrän min bror var 18 fick han sin diagnos, Aspergers syndrom. Men vi hade misstänkt att han var Aspergare redan långt innan.

Jag känner att jag är en mer tolerant människa tack vare min bror.

Min bror har precis som jag, väldigt höga krav på sig. Han är försiktig och vägrar göra saker han någon gång kommer att ångra. Denna psykiska kontroll vi utövar på oss själva är ganska påfrestande...

En valborgsmässoafton,(min bror kunde inte varit äldre än 10) sprang min bror runt brasan med några andra pojkar. En av dom var en riktig bråkstake och sprang nära elden för att få tag på brinnande pinnar. Min bror lekte med honom och fick även han tag på en brinnande pinne. Vid majbrasan fanns även en man som var autistisk. Alla i vår hemby vet vem han är. Den bråkiga pojken som min bror lekte med började vifta med pinnen framför den autistiske mannen. Mannen försökte värja sig för pinnen. Min bror härmade pojken och viftade med pinnen framför mannen. Mannen stönade och blev väldigt rädd. Efter ett tag kom en annan man och jagade bort min bror och pojken.

I många år hade min bror svårt att skaka av sig händelsen, han hade dåligt samvete. Han plågade sig själv med minnet och gick igenom det gång på gång med sig själv, med mamma, med mig. Ideligen frågade han oss om han var en hemsk människa, att han var ond och att han behövde straffas. Varför hade han skrämt mannen sådär? Varför hade han låtit sig påverkas av sin vän?

Vi svarade honom alltid att han hade varit liten och att han inte förstod vad han gjort. Men han fortsatte att fråga oss.

Tillslut kände jag att dom svaren vi gav honom inte gjorde honom nöjd. Han var fortfarande fullt övertygad om att han var en ond människa och hans dåliga samvete gjorde honom synligt nedstämd.

Jag sa till min bror att just det faktum att han mår dåligt för vad han gjorde gör att han inte alls är en dålig människa.

Hade han varit stolt över att han plågat den autistiske mannen, då skulle han varit elak. Hade han ryckt på axlarna över händelsen och inte känt ånger, då hade han varit ond. Men sådan är inte min bror. Han kände ett enormt medlidande för mannen. Efter ett tag släppte dessa känslor honom och han kunde slappna av. Vilket kändes som en lättnad för mig, för det finns faktiskt ingen snällare och mer älskvärd människa än min bror.

Nu är jag istället ännu mera vimsig än vad jag var innan...

Tabbar jag lyckats med sedan Kayla kom till oss;

* Glömt att hänga tvätten varje kväll.

* Fyllt i en kvalitetsundersökning och glömt att posta den.

* Råkat kasta kvalitetsundersökningen i soporna.

* Fått kvalitetsundersökningen igen i ett nytt brev, lagt det ovanför micron (skräpsamlar-ytan)

* Väntat flera veckor med att kolla igenom skräpsamlar-ytan.

* Fått syn på kuveret med kvalitetsundersökningen på skräpsamlar-ytan och på något sätt glömt bort att jag;

- fyllt i undersökningen

- råkat kasta det i soporna
- lagt den nya undersökningen på micron

* Trott att den nya undersökningen som stod på micron var den jag fyllt i från början och glatt gått med det oöppnade kuvertet SOM ÄR ADRESSERAT TILL MIG, och lagt på lådan.
(Först när brevet kommit tillbaka till oss och min man lagt det i skräpsamlar-ytan förstod jag vad jag hade gjort... Blev så irriterad att jag kastade kuvertet i soporna igen. Så nu kommer väl en tredje kvalitetsundersökning med tillhörande påminnelse till mig snart...

Fler tabbar då.. hm.. jo,

* Gång på gång glömt bort att fylla i anmälan till förnamn på Kayla.

* Kallat Anastasia för Michael och Michael för maken och Anastasia för Kayla.

* Glömt bort alla andra tabbar som jag ville skriva ner.

Mamma åkte till mormor igår, jag saknade henne redan innan hon åkte. Nu känns det ensamt. Trots att jag kanske bara träffar mamma en gång i veckan så känns det tryggt när jag vet att hon är nära. Jag undrar hur mormor klarar sig utan sin dotter.

Ungarna har sommarlov nu, när vi går ut på promenad och träffar någon vi känner så säger Anastasia alltid "Det där är min bebis" och pekar på barnvagnen.

Michael är blöjfri på dagen och har varit det sedan han fyllde två. Vi har inte vågat testa utan blöja på natten än.

Han är så duktig och snappar upp allting så lätt. Man märker att Anastasia är hans stora idol, han härmar allt hon gör. Han pratar så duktigt och ställer frågor.

Nu när jag har tre barn så är det så häftigt att se att de alla tre är så olika. Redan som spädbarn så visar dom sina personligheter. Anastasia har alltid varit tuff, Michael har alltid varit lugn. Båda är harmoniska och det är jag så glad över.

Mycket av min tid går åt till barnen, jag hinner inte med särskilt mycket under dagen förutom det allra nödvändigaste.