Läbbigt
Idag var vi superutmattade jag och maken. Eftersom han jobbar hemifrån så kan han ta en paus med jämna mellanrum under dagen. Idag så tog han en sådan paus. Gick och la sig i sovrummet för att sova.
Vår lille bebis blev trött han med så jag bestämde mig för att lägga mig bredvid mina små män och sova en stund jag med.
Problemet var bara det att sonen, så fort han hamnat i sängen inte längre ville sova. Han ville hellre krypa runt och göra saltomotaler i sängen. Vi bestämde oss att lägga honom i spjälsängen. Men där ville han inte heller ligga utan gallskrek sig helt förtvivlad. Det gjorde ont i mamma och pappahjärtat så vi flyttade över honom i sängen igen. Han var helt utmattad vid det här laget så när jag gav honom tutten (ja, jag ammar FORTFARANDE men det är en annan historia) och då somnade han efter ca 10 sekunder, maken och jag likaså.
Såhär såg vi ut ungefär, fast lite mer slitna än det här superfräscha paret och bebisen på bild.
Jag vet inte hur länge vi låg där och sov men vi vaknade i alla fall av en duns och ett gallskrik. Det var lillen som lycklig över att ingen höll koll krupit över sängen och fallit ner på golvet. Usch vad man kände sig dum. Det var ju så mysigt att ha honom emellan oss i sängen :( Men nu får det väl bli slut på det. Mission få-lillgrisen-att-sova-i-spjälsängen ämnas starta när vi lyckas pallra oss till IKEA för att få tag på en ny madrass. Imorgon med andra ord. Den gamla madrassen ligger tyvärr på tippen efter en stormig natt för någon månad sedan då vår äldsta dotter hade kräksjuka :(
Om det är något jag tycker är jobbigt så är det just den perioden då barnet börjar krypa och man inte längre kan samsova utan att vara rädd för att barnet ska ramla från sängen. Det är så mysigt att ha barnet nära.
Innan jag fick barn så tyckte jag att barnet hörde hemma i spjälsäng och att allt annat bara var mesigt. Att barnet MÅSTE lära sig att sova själv. När jag tänker efter så var det många saker jag tyckte då som jag INTE tycker nu. :) Jag är nog en sån där attatchment parent... Vet inte om det kallas så...
Men det har kännts väldigt viktigt för mig att bära och hålla i mina barn så mycket som möjligt under spädbarnstiden. Så nu känns det lite som en separation att han ska börja sova i spjälsäng. Kände samma sak med min dotter. Det var lite som en sorg. Att hon faktiskt inte längre var ett spädbarn utan ett barn!
Men det blir bra det här :)
Vår lille bebis blev trött han med så jag bestämde mig för att lägga mig bredvid mina små män och sova en stund jag med.
Problemet var bara det att sonen, så fort han hamnat i sängen inte längre ville sova. Han ville hellre krypa runt och göra saltomotaler i sängen. Vi bestämde oss att lägga honom i spjälsängen. Men där ville han inte heller ligga utan gallskrek sig helt förtvivlad. Det gjorde ont i mamma och pappahjärtat så vi flyttade över honom i sängen igen. Han var helt utmattad vid det här laget så när jag gav honom tutten (ja, jag ammar FORTFARANDE men det är en annan historia) och då somnade han efter ca 10 sekunder, maken och jag likaså.
Såhär såg vi ut ungefär, fast lite mer slitna än det här superfräscha paret och bebisen på bild.
Jag vet inte hur länge vi låg där och sov men vi vaknade i alla fall av en duns och ett gallskrik. Det var lillen som lycklig över att ingen höll koll krupit över sängen och fallit ner på golvet. Usch vad man kände sig dum. Det var ju så mysigt att ha honom emellan oss i sängen :( Men nu får det väl bli slut på det. Mission få-lillgrisen-att-sova-i-spjälsängen ämnas starta när vi lyckas pallra oss till IKEA för att få tag på en ny madrass. Imorgon med andra ord. Den gamla madrassen ligger tyvärr på tippen efter en stormig natt för någon månad sedan då vår äldsta dotter hade kräksjuka :(
Om det är något jag tycker är jobbigt så är det just den perioden då barnet börjar krypa och man inte längre kan samsova utan att vara rädd för att barnet ska ramla från sängen. Det är så mysigt att ha barnet nära.
Innan jag fick barn så tyckte jag att barnet hörde hemma i spjälsäng och att allt annat bara var mesigt. Att barnet MÅSTE lära sig att sova själv. När jag tänker efter så var det många saker jag tyckte då som jag INTE tycker nu. :) Jag är nog en sån där attatchment parent... Vet inte om det kallas så...
Men det har kännts väldigt viktigt för mig att bära och hålla i mina barn så mycket som möjligt under spädbarnstiden. Så nu känns det lite som en separation att han ska börja sova i spjälsäng. Kände samma sak med min dotter. Det var lite som en sorg. Att hon faktiskt inte längre var ett spädbarn utan ett barn!
Men det blir bra det här :)
Kommentarer
Postat av: Lussan
Jag tycker också att det känns jobbigt att inte kunna vila med min bebis när han ska sova men efter att han var nära att rulla ur sängen så är det hans spjälsäng som gäller. LCHF-kakan ser god ut. :-)
Trackback
