grejjt

Idag bestämde vi oss för att ta en promenad till skogen eftersom det var så fint väder ute. Det är ganska bökigt att ta sig ner för trapporna med två småbarn. Men det går bra när man är två som vi oftast försöker vara.
Våran lilla vilding, Anastasia har alltid så bråttom ut. Så fort vi öppnat ytterdörren så rusar hon ut  och man hinner nätt och jämt ta tag i kragen på henne innan hon störtar ner för trapporna. Jag vet inte om hon har mer energi än andra barn men jag blir alltid chokad när jag ser andra tvååringar som går så lugnt och fint bredvid sina föräldrar. Det gör ALDRIG våran dotter. Hon stannar upp, kollar på stenar och grenar. Vänder om, går åt andra hållet eller springer fram till diverse saker som hon tycker verkar intressanta.

Vi har provat klassikern, "Hej då älskling, nu går vi" Men då ropar hon bara glatt "hej då" och går vidare åt andra hållet. Bara när hon är übertrött kan hon händelsevis om vi har väldig tur börja gnälla lite och komma efter oss.
Men på något sätt gillar jag att hon är sådan. Att hon har en stark vilja och är så otroligt nyfiken. Att hon gör det HON vill och inte vad alla andra vill. Att hon är tuff och har skinn på näsan. Det är något jag inte har varken nu eller hade som liten.

Ibland önskar man att man kunde fortsätta vara så där äkta som man är när man är liten. Så öppen. Alla känslor, sorg, lycka, besvikelse, lever dom ut. Håller dom inte inne som vi "vuxna". De skäms aldrig över sina känslor utan visar dom för alla. Dom är så spontana, gör vad som faller dom in. (På gott och ont) Men mest av allt så är dom så nyfikna på livet, så otroligt egocentriska. Egocentrisk har en så negativ klang men är det egentligen inte en underbar egenskap hos barn? Att de faktiskt tror att världen kretsar runt dom? Att världen skapades för just dom? Varför har vi vuxna inte rätt att också känna så? Skulle vi inte ta för oss lite mer om vi kände så? Är det verkligen så att man är bortskämd bara för att man är egocentrisk? Hela den där "du-ska-inte-tro-att-du-är-nått grejen är ju så korkad egentligen. För det är ju just det man ska tro, att man är något! ja, ja.. svammel svammel...

Nu kom jag faktiskt av mig. Jag skulle ju berätta om våran promenad till skogen... Var var jag, jo. Anastasia störtar ner för trapporna med pappa tätt efter hållandes i hennes krage....

... Jag bär alltid ner Michael. Vet inte varför egentligen, har bara blivit så. Min man håller koll på Anastasia och jag håller koll på Michael.
Vi tog en tur till lekparken för det är alltid dit som Anastasia springer. Vi var där en stund och hon fick röra lite på benen. Sen fick Michael gunga för första gången och efter det blev det lite fika med macka. Sen tog det ca 40 min att komma till skogen. Egentligen tar det nog högst 5 minuter att komma dit om man är ett barnlöst par. Men eftersom vi inte är det så tog det så lång tid som det tar för ett par med barn. :) Det blev lite pinnkastning, ett hopp in i ett dike, jaga svart katt med vit nos, en snubbling som resulterade i en blött smutsigt byxknä, mutning med brödbit (brukar vara KOKOLA läs: choklad, men vi valde vitt näringslöst bröd som omväxling), jaga springande tvååring upp för en väldigt brant backe, brottningsmatch för att få tvååringen in i vagnen och PUST och STÅNK äntligen framme i skogen. Väl i skogen lät vi Anastasia sträcka på benen igen.


Vad mysigt det var. Blåsippor och vitsippor. Det är nästan som att man blir lite nostalgisk när man kommer till skogen på våren! Myrstackar, dom hade jag glömt existerade. Kottar och barr har jag färskt minne av från i julas :)

Tillbaka hem igen kokade jag lite purémat till Michael. Vet att han inte behöver äta puread mat längre men det är så jobbigt att se honom hulka på grund av klumpar! :) Inte för att skryta men, vissa av mina hopkok blir SÅ goda! Ibland när ingen ser på så tar jag några skedar själv. Tjuvaktiga mamma! MUMS!

(palsternacka, morot, sötpotatis, ris, strimlat nötkött, lite persilja)