grejjt

Jag brukade avsky onsdagar, då var mamma på kvällskurs och kom hem vid nio. Minns fortfarande hur långtråkigt det var att sitta och vänta på henne hela eftermiddagen och kvällen.

Nu är jag så kallat vuxen. Plötsligt går tiden alldeles för fort. När jag hörde tanter utbrista "vad tiden går fort" så undrade jag vad dom pratade om. Jag tyckte att dom gjorde sig till, bara sa det för att säga något. Men GUD vad dom hade rätt!

Jag tittar på min äldsta dotter och kan inte förstå att hon redan snart är fyra. Det känns som igår då jag längtade tills hon kunde krypa. Nu kan hon springa! Springa så fort att jag knappt hinner ikapp henne. Tiden går så fort. Det känns inte som att jag hinner ikapp den heller. Man vill fånga den, hålla fast den med all sin kraft så att man kan få läsa alla sagor, hålla i varma mjuka handen, snusa på bebisnacke och lyssna på glada skratt ifred, för alltid!

Tiden går fort.

Mina första sommarlov tillbringade jag i det forna Jugoslavien. Hos min galna mormor och mjuka morfar. Mitt sista sommarlov innan kriget var jag 6 år. Så spännande allting var när man var liten, vad snälla alla var. Alltid hade man en hand att hålla i, en famn att krypa upp i.

Vi var ute på gården och lekte. Stampade i den torra jorden där andra barn i år och dagar stampat före oss. Gräset var för länge sedan bortnött. Fötterna blev svarta av dammet.

Jag minns Tihomir som bara gjorde hyss hela tiden. Jag och min bror var ute med honom en dag och han pissade i en prydnadstomtes ihåliga näsa.

Jag minns Tatjana som var så mycket äldre än jag men som ändå ville leka med mig. Hon var så snäll och höll mig i handen när vi gick upp för trapporna i hennes port, lamporna var sönder så det var beckmörkt.

Jag minns hennes pappa, en hetlevrad långhårig karl som en gång gav hennes lillebror Dado en örfil rakt framför ögonen på min mamma och mina syskon. Dado, en glad vild pojke som åkte skateboard nedför trafikerade backar.

Jag minns min stora kusin Goran, som bar tjocka glasögon och cyklade runt på gården och flinade åt oss småglin. Nu bär han linser.

Jag minns min jämnåriga kusin Marko, kraftig med stora öron och tänder. Som alltid log åt mig men aldrig ville leka eller prata. Höll sig på sin kant.

Nu pratar han åtminstone med mig ibland och har växt ikapp öronen och tänderna. Han är fin och utbildar sig till journalist.

Jag minns Dina som hade så mycket spring i benen att jag blev rädd. Ett äkta barn som gjorde allt som föll henne in.

Jag minns Mislav... åh... Mislav. Vad jag var kär i den grabben.

Jag minns Daniel, blond och förståndig.

Jag minns Ana, lilla söta Ana som blev avundsjuk på att Dina bara ville leka med mig hela tiden.

Jag minns Dejan, Anas lillebror, som var galen i bilar och tyckte det var så häftigt att jag suttit i en Volvo!!!

Jag minns lilla Sanda och Niko som svansade efter mig, Dina och min syster. Små oskyldiga genomsnälla ungar...

Jag minns när hela gänget hittade en död duva och hur vi begravde den tätt intill husgrunden så att den inte skulle frysa på natten.

Vi ristade in våra namn på ett gammalt plåtskjul. Det plåtskjul som Dina, jag och mamma stod bredvid en gång och blev tillfrågade om vägen till centrum av den där kända Kroatiska sångaren... vad hette han nu? Nej, jag minns inte längre....

Skjulet står kvar, men inte vi barn. Vi försvann för länge sedan... Om somrarna fortsatte andra barn hålla gräset borta från gården med sina outtröttliga fötter. Nya barn. Nya liv.  (Neki novi klinci...)

Minns någon oss? Minns egentligen vi själva ens hälften av allt vi gjorde de eviga somrarna i Kutina? Bara spår finns kvar av oss på ett plåtskjul på Ivana Gorana Kovacica - gatan där allting hände, i Kutina.