grejjt

Efter program som Dallas, Taxi, Nöjesmaskinen och Hulken, kröp de djupare in under täcket på den tummade madrassen som agerade både köksbord, sovplats och kärleksnäste. Vilken ro de måste ha känt, helt ensamma med myrornas krig, vilken frihet.

Min mamma älskade Sidney Poitier, hon såg honom på bio som liten flicka och blev våldsamt förälskad i denna mahognyfärgade gentleman. Hon kunde inte annat än att sitta och gapa så fort han syntes på bioduken. Varje gång en ny film kom så sprang mamma till bion och tog sin lillebror med sig. Lillebror brukade smygtitta och flina åt mamma medan hon stirrade på Sidney. I en film hade Sidney en flickvän. Då blev mamma avundsjuk och jag antar att det syntes på henne, för lillebrorsan retade henne hela vägen hem från bion och undrade om hon var sur för att hennes kära Sidney hade en annan tjej.

I det forna jugoslavien fanns inga mörkhyade människor. Det enda stället man kunde få sig en glimt var just på bio. Jag tror inte min mamma var den enda som gick på bio för Sidneys skull.

Min mammas moster (henne kan jag berätta om en annan gång, om någon vill läsa), brukade säga till mamma.

"Du ska skaffa en man med tjockt, mörkt, starkt hår, vita tänder och djup röst." I det forna Jugoslavien (eller i alla fall bland mammas kvinnliga, släktningar) ansågs mörkt tjockt hår ett tecken på styrka. Kanske hade det att göra med den bibliske Samson, vad vet jag.

Så hände det sig att mostern råkade se en vacker yngling på tåget en dag, likt Narkissos drog han blickarna till sig. Hans klara ögon, fylliga läppar och sensuella rörelser skulle till och med fått guden Apollon ilsken av avund. Hela resan tillbaka till Kutina, satt mostern och kunde inte slita blicken av skönheten. Han strålade som solen och hans sällskap tävlade alla om hans uppmärksamhet likt nattfjärilar som förgäves svävar kring en gatulykta.

Mostern lyckades snappa upp hans namn. Marcel.

Hon kunde knappt bärga sig och när hon träffade mamma så sa hon. "Vet du vem Marcel är?"

Självklart visste mamma vem Marcel var. Vem visste inte vem Marcel var? Faktum var att mamma redan var vän med Marcel.

"Marcel, det är en kille för dig!"

Men mamma visste att, det var han inte. Hon ville inte vara en nattfjäril på jakt efter gatulyktor. Dom fanns alldeles för nära och visade aldrig rätt väg. Hon ville inte flyga vilse.

I den stora staden Zagreb anordnades ett jippo varje sommar. Representanter från alla världens länder kom till staden för att göra reklam för sig. De klädde sig i sina folkkläder och pratade med alla nyfikna.

Det var under ett sådant här jippo som mamma kom fram till den Etiopiska paviljongen. Där stod några Etiopier, och språkade med förbigående. Mamma stirrade. Etiopierna språkade. Mamma Stirrade lite till. Etiopierna fortsatte att språka. Hon stod där och märkte hur hon gapade. Precis som hon brukade gapa efter Sidney Poitier. Det var något med dessa unga män som hon aldrig sett hos någon annan.

Åren gick och mamma började på universitet. 70-talet. På den tiden kom många från andra länder för att studera i det forna Jugoslavien. Mamma satt ofta på sitt rum och pluggade. Genom sitt fönster kunde hon se in till korridoren där studenter kunde hämta sin post.

En morgon såg hon en kille stå och kolla sin post. Något hos honom fångade henne... Vacker var han...

...Likt Narkissos drog han blickarna till sig. Hans klara ögon, fylliga läppar och sensuella rörelser skulle till och med fått guden Apollon ilsken av avund...

Han var  svart. Från den röda jorden i afrika var han. Närmare bestämt från Etiopien. Det var tabu. Se men inte röra. I månader såg mamma genom fönstret hur killen gick till korridoren för att se om han fått brev. Ibland stod han där en längre stund och läste. Killen som en gång skulle bli min pappa.

En dag att mamma blev presenterad för killen. De hade gemensamma vänner. Mamma hade först svårt att våga närma sig honom. Vad skulle hennes familj säga? Men kärlek har ingen färg och inga regler att följa.

Min far och mor törstade efter kunskap, om kunskap var vatten så hällde de i sig brunnar, regnet, vattenpölar, åar och alla världens hav. Ju mer de fick, desto törstigare blev de.

Pappa räckte mamma sin hand och bjöd in henne i sin värld.

De utmanade varandra på sätt de aldrig blivit utmanade på förut. Deras hjärnor och hjärtan gjorde kullerbyttor och saltomotaler. Likt akrobater försökte de överträffa varandra samtidigt som de bar varandra, hjälptes åt och ständigt var på jakt efter nya konster. De var intellektuella jämnlikar. Själsfränder.

Mitt barndomshem badar i böcker.

Och visst hade pappa tjockt, mörkt, starkt hår, vita tänder och djup röst, precis som mostern velat.

En fattig faderlös pojke från sitt krigshärjade land i afrika. En flicka från europa, flög tillsammans till kallare bräddgrader på kärlekens och nyfikenhetens vingar. Vad jag är glad att dom fann varandra. Att dom vågade!