grejjt

Redan på dagis tisslade fröknarna och mamma märkte att dom försökte berätta något för henne. Min bror var speciell, verkade behöva extra stöd. Kanske stanna kvar på dagis ett år till?

Mamma blev fundersam, visst var min bror väldigt aktiv, snudd på hyperaktiv, gav ett lillgammalt intryck, men han kunde även vara väldigt lugn och koncentrerad när det gällde hans egna intressen. Han visste allt om dinosaurier, insekter och valar. När mamma tog oss till biblioteket så lånade han stora buntar med böcker och facklitteratur. Han kunde hålla långa monologer om sina valar vare sig någon lyssnade eller inte.

Alla som träffade min storebror imponerades över hur mycket denna lilla människa kunde. När det var dags att börja lära sig engelska i skolan så kunde min bror redan hålla en konversation på engelska utan problem. Han hade snappat upp språket genom att titta på tv.

Jag var så stolt över min bror. Jag tänkte aldrig på att han skulle vara annorlunda än andra. I alla fall inte på ett negativt sätt. Vi rättade oss till viss mån efter honom, försökte göra honom trygg i nya situationer. Om vi skulle resa någonstans så behövde vi förbereda honom mentalt för resan flera veckor i förväg. När något nytt skulle hända, t.ex att han skulle börja högstadiet så fick han hälsa på i den nya skolan och vi fick uppmuntra honom att se det positiva i förändringen. Han brukade ofta, när något nytt skulle hända säga blankt NEJ och sätta sig på tvären. Det tog mycket tid för honom att mjukna och vilja prova på.

Han var väldigt mån om att alla skulle må bra. Han var bra med djur. Vi hade en vild katt som revs väldigt mycket. Men honom rev hon aldrig.

Inte förrän min bror var 18 fick han sin diagnos, Aspergers syndrom. Men vi hade misstänkt att han var Aspergare redan långt innan.

Jag känner att jag är en mer tolerant människa tack vare min bror.

Min bror har precis som jag, väldigt höga krav på sig. Han är försiktig och vägrar göra saker han någon gång kommer att ångra. Denna psykiska kontroll vi utövar på oss själva är ganska påfrestande...

En valborgsmässoafton,(min bror kunde inte varit äldre än 10) sprang min bror runt brasan med några andra pojkar. En av dom var en riktig bråkstake och sprang nära elden för att få tag på brinnande pinnar. Min bror lekte med honom och fick även han tag på en brinnande pinne. Vid majbrasan fanns även en man som var autistisk. Alla i vår hemby vet vem han är. Den bråkiga pojken som min bror lekte med började vifta med pinnen framför den autistiske mannen. Mannen försökte värja sig för pinnen. Min bror härmade pojken och viftade med pinnen framför mannen. Mannen stönade och blev väldigt rädd. Efter ett tag kom en annan man och jagade bort min bror och pojken.

I många år hade min bror svårt att skaka av sig händelsen, han hade dåligt samvete. Han plågade sig själv med minnet och gick igenom det gång på gång med sig själv, med mamma, med mig. Ideligen frågade han oss om han var en hemsk människa, att han var ond och att han behövde straffas. Varför hade han skrämt mannen sådär? Varför hade han låtit sig påverkas av sin vän?

Vi svarade honom alltid att han hade varit liten och att han inte förstod vad han gjort. Men han fortsatte att fråga oss.

Tillslut kände jag att dom svaren vi gav honom inte gjorde honom nöjd. Han var fortfarande fullt övertygad om att han var en ond människa och hans dåliga samvete gjorde honom synligt nedstämd.

Jag sa till min bror att just det faktum att han mår dåligt för vad han gjorde gör att han inte alls är en dålig människa.

Hade han varit stolt över att han plågat den autistiske mannen, då skulle han varit elak. Hade han ryckt på axlarna över händelsen och inte känt ånger, då hade han varit ond. Men sådan är inte min bror. Han kände ett enormt medlidande för mannen. Efter ett tag släppte dessa känslor honom och han kunde slappna av. Vilket kändes som en lättnad för mig, för det finns faktiskt ingen snällare och mer älskvärd människa än min bror.