Min mamma
Ibland får kändisar och bloggbrudar frågan vem deras förebild är. Många gånger kommer dom med svaret "min mamma". De flesta är övertygade att just deras mamma är den bästa i världen. Och visst är det så, de allra flesta mammor är dom bästa för just deras barn.
Ändå kan jag inte sluta tycka att min egen mamma är något alldeles särskilt.
Min mamma, 29 år var hon när hon fick mig. Jag var hennes andra barn, första dotter. Jag kom till världen på ett rätt dramatiskt sätt, en månad för tidigt. Förlossningen gick så fort att det aldrig hanns till sjukhuset, jag föddes på köksgolvet. Väldigt läskigt för både mamma och pappa. Men det gick bra ändå. Ambulansen kom fort och mamma kunde till och med kliva in i ambulansen själv med mig i famnen. Sådan är min mamma. Hur jobbigt och tungt allting än är så tappar hon aldrig greppet. Hon klarar allting själv.
Hon kom till Sverige som 26 åring efter att ha träffat min pappa i sitt hemland. Han kom dit för att studera på samma universitet som min mamma. När hans studietid var slut fick han flytta till Sverige. Mamma hade fortfarande tentor kvar och istället för att åka iväg med pappa till Sverige så stannade hon kvar ett år för att slutföra sin utbildning. (Lärare i konsthistoria och filosofi) Sådan är min mamma. Har hon bestämt sig för att slutföra något så gör hon alltid det. Hur lång tid det än tar. Hon ger aldrig upp.
När hon sedan äntligen kom till pappa i Sverige så började hon på SFI redan samma vecka. Efter år av universitetsstudier så var det väldigt lätt för henne att lära sig Svenska. Hon tog det på stort allvar och hade alltid med sig sudd så att hon kunde sudda bort alla fel hon gjorde. Klasskamraterna skrattade åt henne för hon suddade och suddade hela tiden. En gång gömde någon mammas sudd för att reta henne och i slutet av lektionen gav personen tillbaka henne suddet med ett flin. Men skrattar bäst som skrattar sist, mamma blev klar med SFI före alla andra. Hon lånade mängder med böcker på biblioteket som hon streckläste för att träna på språket.
Hon hade ett brinnande intresse för litteratur. Även när jag och mina syskon föddes fortsatte hon att gå till biblioteket. Naturligtvis tog hon med oss. Hon läste mycket för oss och uppmuntrade oss att låna och läsa själva. Det är en av många gåvor min mamma gett mig, kärleken till litteratur. Helt gratis men så otroligt värdefull. Sådan är min mamma, entusiastisk. Brinner hon för något så delar hon med sig av det till alla som är villiga att lyssna. Man rycks med och blir inspirerad.
Vi hade ingen bil, vart vi än skulle så gick vi till fots. Skulle vi handla så tog mamma min lillasyster i den begagnade röda BRIO sulkyn. Jag och min bror fick gå och hålla varsin sida om vagnen, om vi inte cyklade bredvid förstås. Hade mamma glömt bankomatkortet så fick vi gå hela vägen tillbaka igen och hämta kortet. När vi sedan handlat klart så krängde mamma på alla ICA kassar på vår sulky, räddaren i nöden.
Lillasyster fick sitta längst upp på alla påsar. Dom påsar som inte fick plats fick jag och brorsan hjälpa till att bära. Jag minns att jag blev så sur på mamma för att jag var tvungen att också bära. Nu i efterhand är jag tacksam. Hon lärde mig att vara hjälpsam. Jag fick i tidig ålder veta att ICA kassar inte har egna ben att ta sig hem till vårt kylskåp med. Hur många tusen kg mat min mamma måste dragit alla dessa år vi handlat tillsammans.
Hon tog alltid med oss till tvättstugan, alla tre barnen. Vi fick hjälpa till att trycka på knappen och stänga luckan när maskinen skulle sättas igång, para ihop strumpor, vika tröjor och handdukar.
Sådan var min mamma, hon såg till att även vardagliga saker blev roliga. Vi fick hjälpa henne men samtidigt hjälpte hon oss genom att låta oss vara delaktiga i allt som måste göras. Tvätten blev vikt dubbelt så snabbt (även om den kanske inte blev perfekt vikt) när små villiga händer som ville lära sig hjälpte till.
Sulkyn var vår trogna kompanjon vart vi än tog oss. Mamma hade inget emot att gå långt, vi gick ofta promenader, redan som treåring gick jag en mil utan för mycket gnäll. Mamma packade sulkyn med smörgåsar och saft och vi gick, över bilvägen, under tunneln, förbi forsen, det gamla huset där häxan bodde, förbi små kopparormar och stora skalbaggar, förbi stora myrstackar och "nästrädet", förbi den gamla bänken, där vi brukade vila våra ben. Förbi sommarstugorna och det stora slottet, förbi fåren och kossorna och hästarna... Till det gamla nedhuggna trädet med tjock, tjock stam där alla fick plats att sitta en stund och äta mackor och låtsas att trädet var en båt.
Ända bort till mälaren gick vi.
Sådan var min mamma, hon ville att vi skulle röra på oss och medan vi gick berättade hon små historier för oss för att locka oss framåt. "Snart kommer vi fram till häxans hus", "nu är det inte långt kvar till bänken" eller "titta vad långt vi redan gått, vad duktiga vi är"
Vi gick hela vägen till sjön för att bada. Vi träffade aldrig någon på vägen som gick, alla körde bil och tittade förvånat ut genom fönstren när dom såg oss komma gående, två små mörka barn till fots, en fullpackad sulky med en liten krulltott sittandes bland påsar med handdukar och badkläder, och min ljusa mamma med vit blus och kjol som böljade ikapp med hennes hår.
Vi gick till stallet för att få provrida när dom hade öppet hus, 4h gården och tittade på grisen Svea. Vi gjorde det flesta som alla andra barn gjorde, kanske till och med mer, fast till fots.
Fortfarande älskar jag att promenera, ju längre desto bättre.
Vi åkte ofta på museum. Både pappa och mamma tog oss ofta till Stockholm. Min bror älskade naturhistoriska riksmuseet, han blev expert på alla dinosauriesorter, senare var det vikingar och medeltid, djur och insekter.
Vi åkte ofta till skansen, strosade runt där en hel dag. Åt gammaldags karameller och sockerbullar. Gick in i den gamla skolan, kyrkan, soldattorpet. Tittade när muskelknuttarna blåste glas. Köpte någon liten souvenir, spejade efter ugglor, lokatter, apor.
Sulkyn knarrade men rullade på. En gång frågade jag mamma vad som skulle hända när den gick sönder. Då blev mamma allvarlig. Hon sa att det visste hon inte. Kanske skulle hon köpa en shoppingväska med hjul? Sedan började hon snyfta, på riktigt. Hon var uppriktigt bekymrad över hur vårat liv skulle bli utan vår sulky, som vi alltid packade till bristningsgränsen, som hjälpte oss med ALLT. När vi flyttade från en gata till en annan fraktade vi mycket av vår inredning med hjälp av sulkyn, när vi köpte katten Oskar drog vi honom hem i vagnen. I den hade vi alla barn suttit i tur och ordning, två och två och kanske till och med alla tre tillsammans. Med den hade vi sprungit ifrån älgar, regnskurar, hagel, ikapp med bussar, till och från dagis. Den hade burit oss glada som ledsna, friska som sjuka, trötta som pigga. Våran eviga följeslagare, våran alldeles egna röda packåsna som vår kära mamma med sin starka flitiga kropp outtröttligt körde framåt.
En dag hände det som inte fick hända. Våran sulky var spårlöst försvunnen. Någon hade tagit den. En kompis sa att hon sett några ungar köra runt med den. Vi sprang ut allihopa för att leta, mamma, jag, lillesyrran och brorsan. När vi kommit till granngatan gick en ung mamma och körde på våran vagn. Underligt tyckte vi. Min mamma, gick lugnt fram till den andra mamman och sa "hej, det här är våran vagn" Den unga mamman ursäktade sig och sa att hon hittat vagnen i containern. Dom dumma ungarna hade tagit våran vagn och lekt med den för att sedan dumpa den i en container och där hittade den unga mamman vagnen.
Vi blev lite ledsna för den unga mammans skull när hon besviket räkte över vagnen till oss igen. Men det fanns inte så mycket vi kunde göra. Det var ju inte vårat fel att hon vunnit och förlorat en vagn på samma dag. För vi hade ju förlorat den vi med. Om hon bara visste hur viktig den var för oss. Med en lättnad gick vi tillbaka hem igen. Sådan var min mamma, hon hade förmågan att ställa allting till rätta igen, med lite hjälp av oss förstås. Hon var inte rädd att stå på sig om hon visste att hon hade rätt.
Hon köpte aldrig färdig mat, allt gjorde hon från scratch. Hon skivade köttet och löken till köttgrytan, bakade bröd ett par gånger i veckan, kokade soppa på spik, mosade potatisen, fyllde sina egna piroger. Varmkorv och köttbullar var en ovanlighet på vårt köksbord.
Hon klippte våra hår, smörjde våra eksem, såg till att tandtrollen höll sig på avstånd, lappade ihop hålen i byxknäna, skjortärmarna och strumporna.
Hon byggde små dockskåp till oss, sydde små kuddar och madrasser, knåpade ihop små byrålådor av tändsticksaskar, gjorde handdockor av olika material. Hon trollade fram en liten scen i en dörröppning med en ridå där hon höll dockteatrar för oss.
Hon gjorde trolldeg åt oss, lät oss måla små tavlor, göra fot och handavtryck på lakan och örngott. Gjorde djur och figurer med oss av papper och tapetklister, sydde gosedjur åt oss som nasse, dinosaurier och valar och Mumins förfader.
Min mamma med de blåaste ögonen, det tjocka blonda håret och de naturligt fylliga rosaröda läpparna som hon aldrig behövt måla. Min mamma var för mig höjden av femininitet. Hon behövde aldrig smink, smycken eller klackar. Hon var bara feminin för att hon var min mamma. Min modiga, starka, fantasifulla mamma som aldrig tröttnade på att berätta och prata med oss. Hon gjorde allt för att göra livet spännande och magiskt för oss. Visade oss små detaljer på vägarna, en ensam tussilago, en snöflinga som landat på sulkyn, ett skatbo, en underlig larv, en snigel. Lät oss förundras över allt det vackra i livet. Alla tillfälligheter, alla ljud, dofter. På somrarna kunde hon plocka upp en luktviol och säga "åh, om ni bara visste hur mycket starkare luktvioler luktar där jag kommer ifrån, och linden, och liljorna"
Hon gav oss all sin tid, hade aldrig en ledig dag eller kväll. Jämt var vi med henne. När hennes universitetsutbildning ansågs obrukbara här i Sverige så tog hon sig i kragen och pluggade in hela gymnasieskolan på komvux för att sedan kunna gå vidare till högskolan. På kvällarna när pappa jobbade eller pluggade så tog hon med oss till komvux. Hon missade aldrig en enda lektion, någon gång klagade en elev och undrade varför barnen ska vara med på lektionerna. Men mamma hade en snäll lärare som sa att vi inte störde honom. Vi var så tysta och snälla. Mamma gav inte upp. Hon gjorde klart gymnasieskolan för andra gången i sitt liv och gick vidare till högskolan där hon tog en fil kandidat examen i pedagogik och flitig som hon var blev hennes C uppsats till en D uppsats istället. Hon hade jobbat så hårt med den att läraren inte längre såg en C uppsats framför sig.
Är jag ens hälften så flitig som min mamma, nej. Har jag hälften så mycket energi? Det kan jag inte påstå. Men det kanske inte är meningen heller. Hon förblir ändå min stora idol och förebild. Någon som inte tycker något är omöjligt. Min mamma klarar verkligen allt. Allt. Sån är hon min mamma. Och jag är så nöjd att hon blev just min mamma! För vad hade jag blivit utan henne.
(Sulkyn brakade ihop tillslut, efter att ha tjänat oss i mer än 10 år och mamma köpte verkligen en shoppingväska med hjul. Egentligen köpte hon 3. Och vi träffas ofta och handlar fortfarande tillsammans, men nuförtiden är det jag som drar en sulky och mamma och brorsan som drar shoppingväskorna efter sig. Men mamma säger att hon fortfarande saknar sin sulky. Kanske skaffar hon en ny någon gång.)
Kommentarer
Postat av: hemlig beundrare
Vilken fin berättelse om din mamma du har skrivit. När man läser får man en riktig bra känsla och känner energin. Man känner vilken typ av människan denna mamma är. Du har träffat rätt med den fina upprepning av meningen "för sådan var min mamma". Egentligen berättar du om henne genom att beskriva sulkyn hon drar. Lite hjälp behöver hon för att dra livets börda. Tänk att hon klarar sig med denna sulky och att du själv minns det så bra, du som mest gick bredvid sulkyn och betraktade livet och händelserna. Vilken fin dotter du är som uppskattade dessa gåvor som din mamma visade dig. Här har du någonting att låta gå i arv till dina egna barn. Du önskar dig ha hälften så mycket energi som din mamma. Ofta tror vi att vi är sämre utrustade än de vi beundrar, men vi har olika slags krafter. Häromdagen tänkte jag själv på min egen mormor, lustigt nog. Hon verkade själv begåvad med en otrolig kapacitet. När jag gick där tänkte jag att jag måste ha fått samma gåva av henne och jag kände hur hon gick i mig, som att jag burit henne inom mig. Jag blev stolt och rättade på ryggen och höll huvudet högt. Kära författare fortsätt skriva för du har talang. Det var riktigt roligt att läsa. Du är en stark och begåvad ung kvinna. Stå på dig!
Hälsningar från en hemlig beundrare
Postat av: Louise
Jättefint skrivet!!
Skriv ut denna text och ge till din mamma och spar den att ge till dina barn.
Om du inte redan har gjort det vill säga.
Postat av: Danne
Underbar Text!
Passion och glöd, blevlite rörd faktiskt..
Synd om den stackars sulkyn.
Men oj vad den hjälpte er.
Letar själv efter en retrosulky. gärna helst en BRIO Retrosulky, men det går så fruktansvärttrögt.
Vet du hur gammal din var? 70-80tal??
Stå på dej..
Mvh// Daniel
Postat av: grejjt
Daniel,
Såhär exakt såg våran sulky ut... http://klaralykke.blogg.se/images/2010/dsc01977-kopia-kopia_117452170.jpg den var begagnad när mamma köpte den, så den var troligen från 70-80 talet...
Trackback
