grejjt

Ofta får man höra att man ska ta vara på varje dag som om den var vår sista. Leva livet fullt ut, ta alla risker, göra allt man vill göra så att man inte ligger på en hård madrass på långvården sen och ångrar att man inte vågade.

Sen ser man för sin inre bild hur man kastar sig ut i en fallskärm, hoppar bungy jump, smakar på grodlår, surfar, rider på en elefant eller någon annan upplevelse som anses vara så stor och fantastisk och som man "borde göra".

Men varför ska allt vara så dramatiskt? Min dag känns mest komplett när jag vet att mina barn somnat gott, mätta i magen och nöjda med dagens eskapader. När jag äntligen fyllt diskmaskinen, hängt tvätten, lagat min kvällsmat och bara kan sätta mig ned på soffan och vila mina trötta ben. Allra trevligast är det när maken inte har en massa arbete kvar och kan sitta bredvid, pusta ut och äta tillsammans med mig. Vi äter ofta på soffan om kvällarna. För att vi är lata men även för att det känns allra bekvämast där. Köksstolarna känns inte alls lika lockande. Vi unnar våra bakdelar den mjuka soffan som vi längtat till att slå oss ner i i mer än bara 2 minuter i streck under dagen.

Min mamma berättar ibland om min gammelmormor (mammas farmor) - en kort bondmora med hud färgad av medelhavssolen och hår svart som sot. Min gammelmormor som förlorat en av sina tre söner i kriget och som för resten av sitt liv var klädd i svart, en symbol för att hon aldrig slutade sörja. Min gammelmormor som saknade sin andra son, hans fru och sina barnbarn som tagit mod till sig och flyttat från den lilla byn och bort till stora staden.

Den tredje sonen bodde kvar med sin fru och deras barn i det lilla huset och tur var väl det. De hjälpte till med grisarna och såg till att allting gick riktigt till på gården.

Varje gång sonen från staden och hans lilla familj kom och hälsade på, blev de hämtade från tågstationen med häst och vagn av gammelmorfar. Han var så glad att han inte visste vad han skulle göra med sig själv och piskade med hästpiskan i luften av lycka och stolthet. Hästarna skyndade sig, skrämda av pisksnärtarna och resan till gården gick fort.

Väl framme rusade gammelmormor fram till vagnen och ropade alltid samma fras, "Äntligen, äntligen är ni här, nu kan jag dö" Naturligtvis dog hon inte utan tog vara på varje sekund hon hade med sin son, hans fru och sina barnbarn. (min mamma och hennes bror)

Zora hette hon. Hennes namn betyder gryning. I mina anletsdrag finns ingenting kvar av henne. Trots att vi delar den mörka huden och håret så kommer mina färger från helt en annan del av världen. Jag fick aldrig träffa henne ändå kan jag känna en gemenskap med denna kvinna som verkade nöjd med det lilla hon hade. Sitt hem, sina nära och kära. Hon sökte inte efter skatter, hungrade inte efter långa resor eller sensationer. Hennes resor var vandringen till torget där hon hade ett stånd, sensationerna var när hon fick sina grönsaker sålda, hennes skatter var glittret i hennes barnbarns gyllene hår och hennes söners ögon av bärnsten.